Samtalsterapi

Jag och maken gick i sådan terapi. 

Det var egentligen inget ovanligt. Jag gick ensam vissa gånger för att jag behövde prata om saker jag inte ville ta upp med honom eller som jag behövde bolla om innan. Vissa gånger gick vi tillsammans för att få hjälp med kommunikationen. 

I vårt fall beror problemen på maken. Eftersom jag fick genomgå alla behandlingar (vilka dessutom gjorde mig sjuk) kände jag en del bitterhet. Jag var inte bitter på honom - självklart kunde han inte påverka sina spermier - men det kändes ändå orättvist. Eftersom det är en ganska laddad grej att prata om och nästan omöjlig att nämna utan att låta skuldbeläggande (trots att jag inte ville skuldbelägga) var det en sån sak jag pratade med psykologen om, för att nämna ett exempel. 

Jag skulle säga att det var som att gå till vilken psykolog som helst, dock en psykolog som är mer van vid problematik kring ofrivillig barnlöshet. Hon fungerade även mer som punktmarkering än någon man går till under lång tid. Jag skulle rekommendera det till alla som är ofrivilligt barnlösa. Det hjälpte oss båda något oerhört. Sorg är väldigt individuellt, så det var ovärderligt att få hjälp att möta varandras sorg. Det gjorde oss definitivt starkare som team. 

Tråkigt att du är i den sitsen, men jag hoppas att terapi kan göra under. Stort lycka till!