Stöd inför separation ur ett våldsamt förhållande med mitt barns pappa

(Långt inlägg men snälla läs) Jag behöver verkligen få stöd av någon. Jag vet att jag gör det rätta men jag mår så dåligt.

Det är så mycket jag egentligen behöver förklara men jag ska försöka så gott som det går så ni förstår. Jag har levt tillsammans med barnets pappa och det har varit ett förhållande med mycket kontroll, svartsjuka och bråk. Och med bråk menar jag att det har slagits sönder saker i lägenheten, jag har blivit utkastad och utlåst och mina saker har flera gånger hamnat utanför lägenheten. För att inte nämna upprepade gånger av otrohet från hans sida. Läser man på varningstecken.nu så är han en sån som fyller alla kriterierna där. Men detta är alltså något som min son som är 2 år har fått tagit del av flera gånger då min sambo inte kan kontrollera sig eller tänka klart när han blir arg. Min son har blivit rädd och krupit upp i min famn vid såna tillfällen och jag tvekar inte på att han nog är rädd för sin pappa ibland. Jag märker det då han har sån koll på mig, min son, han springer efter mig i lägenheten, jag får inte röra mig utan att han följer efter och ofta får inte pappan ta i honom. Jag insåg inte från början varför. Detta och många andra faktorer har gjort att jag länge sökt en annan lägenhet men jag ligger för långt ner i bostadskön och därför gick jag till socialtjänstens boende handläggare och bara för någon dag sen efter ett möte med en från barn och ungdomar då hon från boende gjorde en oros anmälan och nu har det påbörjats en utredning ( sååå jävla kul!!!!) fick jag nyheten om att det finns en lägenhet till mig och att jag ska flytta redan nu i veckan då de säger att jag måste skydda min son från hans pappa. Jag hatar att jag var tvungen att gå den här vägen och nu kan jag bara känna att vad i helvete har jag ställt till med. Nu kommer socialen lägga sig i pappans umgänge med våran son (jag har förresten ensam vårdnad) och självklart förstår jag dom. Men jag känner själv att det inte är nödvändigt då han när han väl anstränger sig har en fin kontakt med P och jag är inte rädd att han kommer fara illa hos honom, han har aldrig skrikit direkt till honom eller varit hårdhänt. Problemen som vi har haft har bara handlat om oss som par och det löser sig när jag nu väl flyttar och vi bara kommer ha kontakt utifrån P och jag vill inte ha soc inblandad. Men alltså, pappan har ingen aning om att vi kommer flytta, och jag känner mig hemskt . Som att jag hugger honom i ryggen. Han har utsatt min son för hemska saker alla gånger han har skrikit och bråkat framför honom och jag måste ju ur det här så att min son inte tar mer skada. Jag hqr längtan länge efter att få flytta men nu händer det så snabbt att jag inte vet vad jag ska känna. Jag vill vara glad men jag mår så jävla dåligt. Speciellt eftersom vi har haft det bra den senaste tiden ironiskt nog och min sambo sitter och pratar om saker vi ska göra i sommar. Det skär i hjärtat när han säger sånt och jag vet att jag kommer sticka. Jag har inte tyckt om honom på väldigt länge som ni nog kan förstå, men vi har bra kontakt som vänner och har ändå 4 år tillsamamns. Nu kommer det massa tankar på om jag verkligen vill det här och hur jobbigt det kommer bli efteråt och jag känner mig så oerhört elak som "splittrar" familjen som han har sagt flera gånger att jag gör när vi har pratat om att separera. Trots att det är han som har gjort det med sin otrohet och allt. Pappan har för övrigt hotat med självmord om det sjulle ta slut och det är jag rädd för då hans bästa vän som var min bästa väns sambo tog livet av sig när hon flyttde ut.

Jsg vill inte känna så här för jag gör ju det jag måste och det jag egentligen vill. Är det någon som kan säga några hjälpande ord ? Det känns så hopplöst nu.

Inga elaka kommentarer snälla, jag har haft det så jävla jobbigt och jag klarar inte av att höra något negativt just nu. Undrar ni något så fråga efter all fakta innan ni spottar ur er något elakt.