Hur mycket tid spenderar ni med era bonusbarn?

Du resonerar helt rätt! Det vinner ni på i längden med att ni har en så bra kontakt

Har själv inga bonusbarn men två egna, som hos pappa har en bonusmamma. Hon hämtar och lämnar på dagis, hon går till lekparken med dom. Dom följer med henne och handlar. Hon tar dom gärna om pappan behöver jobba eller är iväg på nått särskilt. Med mera.

Mina barn har en halvbror hos pappa. Han följer ibland med mig och barnen när vi hittar på saker. Han har egentligen ingenting med mig att göra, men han är mina barns bror. Så alltså är han en del av min familj också.

Jag anser att är man en familj så ingår alla o den oavsett biologi.

Typ ingen tid alls. Min man spenderar inte tid ensam med mitt barn heller. Vi tar hand om den andres barn om det behövs men tar nästan aldrig med den andres barn för att umgås. Gör vi något så gör vi det alla 4 tillsammans.

Nu är mina bonusar lite större men jag erbjuder för det mesta bonusbarnen att hänga med på saker.. Ena hänger nästan alltid med och andra nästan aldrig men det händer att jag gör saker med bara mina också...

Till saken hör att bonusbarnen är här två veckor i stöten (i teorin, i praktiken är dom här ung 80%)och mina vv så ibland är alla här, ibland bara mina och ibland bara dom.... Bonusarna är här mest....så jag hinner bli lite less på dom faktiskt så ibland där det skönt att dra iväg med bara mina...

Men gick dom på samma förskola som dina skulle jag se det som en självklarhet.... Allt annat skulle kännas dumt.

Vad bra att det funkar för dig. Så länge du är nöjd och inte känner dig tagen för given och du och ditt barn har roligt är det ju jättebra.

Funderar på om dina vänner inte har lika bra förutsättningar och får dåligt samvete för att det inte funkar lika bra för dom. Du ska se att dina vänner förmodligen har samma värdegrund som du med att barn har samma värde och att alla förtjänar respekt men att det av andra orsaker inte fungerar lika bra hos dom som hos dig, du kanske har haft tur att ni klaffar så bra ihop och att allt flyter på bra.

Jag tycker du gör helt rätt TS. Fler borde vara som dig.

Jag har inga egna bonusbarn, men barnen har bonussyskon på pappans sida. Även fast dom gått på samma förskoleavdelning hämtar dom var för sig. Om pappan skall iväg på kvällen i några timmar med jobbet så kan inte hon ha alla fyra barnen utan då får mina barn komma till mig.

Jag tycker det verkar så himla bakvänt. Men samtidigt får man ju acceptera att alla är olika. Hon har tydligen väldigt svårt när dom är alla fyra och skriker väl en hel del åt barnen och då uppskattar jag att hon hellre säger ifrån och att barnen får komma till mig än upprätthålla nån "Happy family-mask".

Några gånger har jag haft alla fyra över dan för att exmannen och hon ska få lite egentid, haha, det brukar också folk tycka är helt konstigt. Haha.

Men hey. Allt blir ju bättre om man hjälps åt. =)

När jag blev ihop med min nuvarande sambo var hans dotter 6 år. Nu är hon 10 år och ska snart få ett syskon, mitt första barn. Jag har alltid sett det som en självklarhet att hjälpa till med hans dotter eftersom hon är en del av familjen. Jag hämtar och lämnar oftast på skolan eftersom mitt jobb är närmare hennes skola och han jobbar skift. Vissa helger när han jobbar så är det bara hon och jag hemma på dagarna och det har bara varit positivt för då har jag kommit henne nära, jag är ändå en stor del av hennes liv. Vi turas om att hjälpa henne med läxor och läsa för henne. Det har fallit sig helt naturligt för oss. Det har aldrig varit några problem mellan mig och hennes mamma heller.

Har själv aldrig haft något intresse för barn i allmänhet eller hans tidigare barn heller. Har därför aldrig gjort något med dem eftersom jag inte haft lust till det.

Har dina bekanta barn sen innan som är i samma ålder och har samma intresse som partnerns barn?
Är relationen med barnets andra förälder bra eller dålig?
Är allas relationer inom "familjen" bra?
Det är ganska mycket som spelar in för att få det att fungera så som det gör hos er, framför allt ska viljan finnas. 
Jag har själv tre barn och att jag skulle släpa runt mellan 4-6 ungar hade bara inte varit aktuellt. Jag hade helst varit särbo, annars hade jag varit väldigt noga med att allt skulle va uppdelat, både ekonomi och skötsel osv av barnen.

När jag och min man träffades var mina barn i tonåren och min mans barn 4 år. Barnet och jag har gjort flera egna " barnsaker" som mina tonåringar inte vill hänga med på. Det är jättemysigt när det är bara jag och bonus ibland.

Här moraliseras det för fullt som vanligt. "Man är väl en familj". "Gör inte skillnad på mitt och ditt" och bla bla.

Har det aldrig slagit er att alla familjer är olika och har olika förutsättningar?

En bonusfamilj är inte en kärnfamilj. Alla barn ska känna sig välkomna och respekterade, men i övrigt varierar det hur mycket ansvar man tar och vem som gör vad. Dessutom är det inte så att alla barn bor där på heltid. Jag har en dotter som är hos sin pappa varannan helg och min sambo har en son och en dotter som bor hos oss varannan vecka. Ibland tar jag ansvar för dem, ibland tar min sambo ansvar för min dotter, men det vanligaste är att vi antingen sköter våra "egna" barn eller gör saker tillsammans allihop. Särskilt som hans barn inte bor här jämt.

Självklart lagar vi mat till alla, tvättar jag så tvättar jag inte bara dotterns kläder osv. Och vi gör mycket ihop men också mycket var för sig. Och han har huvudansvaret för sina barn och jag för mitt. Funkar utmärkt.

Lika mycket tid som med mina egna ungar. Vi bor ju ihop och har så gjort i massor av år, jag förstår inte ens hur det går till att inte spendera tid ihop med dem man lever tillsammans med. 

Så lite tid som bara är möjligt.