ingen fysisk närhet

Är du villig att ge upp ert långa förhållande samt två barn för att ni inte har sex just nu...??

Att inte ha sex, bekräftelse, mys, gnistan kvar mm är väldigt tragiskt.

För mig så var det just detta som gjorde att mitt äktenskap sprack. Jag vill inte bara vara en vän med min fru. Vill ha det som hon bara ger mig för att hon älskar mig. Dessa ingredienser i ett äktenskap är väldkgt viktigt. Klart man måste jobba för att detta ska funka och gör det inte det måste man nog söka hjälp. Tveksamt att det löser sig själv med tiden.

De har minimal övrig fysisk kontakt. Det är inte bara avsaknade av sex som saknas.

För övrigt är det viktigt med sex i en relation. Så klart.

Tragiskt att killar är så förbannat fixerad vid sex...... *suck*

Lika tragiskt att sopa det under mattan och låtsas som det regnar.

Se först till att ni får hjälp, är hon beredd att prata om förändring?

Fast nu var avsaknad av fysisk närhet problemet. Typiskt er tjejer att bortse från detta.

Det är verkligen inte bara killar som är det! Är ts "fixerad vid sex" för att han vill ha/saknar en fysisk och sexuell relation med sin fru som han finner attraktiv? Jag tycker att han låter som en normal man med en suns syn på relationer/sex. Din tolkning av det däremot låter inte helt sund.

Tragiskt att ni kvinnor buntar ihop alla oss män och säger att vi alla är fixerade vid sex.

TS har fått med tiden en vänskaplig relation med sin fru där fysisk kontakt är nästintill frånvarande och sex har upphört mellan dem. För mig låter det som han regerar fullständigt normalt när han skriver om sin frustation över den relationen som har utvecklats med den kvinnan han fortfarande älskar.

Nej - här har du fattat det helt fel.

Det jag saknar mest är all övrig kontakt med henne såsom kramar, pussar, en klapp ibland för min del är det viktigare än sex - även om det självklart inte är oviktigt.

 

 

 

 

Hon kanske är lite rädd att vara fysisk, o misstänker att det genast skulle leda till sex? Jag menar, hon känner väl att du vill ha henne mest hela tiden, kanske verkar avskräckande.

Min situation är exakt likadan, nästan skrämmande att läsa. Tyvärr har jag inget bra förslag hur ni/vi ska komma vidare.

Förklara för din partner att du inte klarar av att hantera situationen längre med samvetet i behåll.

Det jag inte förstår av alla trådar med samma tema, är varför det skulle vara omöjligt att fortsätta som de bästa vänner, och fullfölja eventuella åtaganden vad beträffar barn, men vara fri att söka lyckan?

Ett bekvämt fängelse är likväl ett fängelse, och det är inte värt att kasta bort det enda liv man har för att man inte vågar tala klarspråk!!

Man kan ju inte vara "gift" med sin fångvaktare....