Bonusfamilj - behöver råd

Vilken jobbig situation! 

För det första: varför måste du natta hans barn?

För det andra: har du pratat med din sambo om hur du mår och hur du känner?

För det tredje: Låt inte detta bara fortgå för det gynnar ingen i din familj! Antingen får ni på allvar ta tag i situationen och jobba fram ett förhållningssätt som fungerar för alla eller så får du fundera på att flytta isär. Inte bara låta saker vara såhär i åratal och gå runt och må dåligt! 

Egentligen "måste" jag nog inte natta hans barn men vi försöker ju få till "en familj" och en "vi-känsla" och då måste man väl natta varandras barn etc, för annars blir det ju ännu mer uppdelat. Jag tycker att det är jobbigt när hans barn bara pratar med honom, bara går till honom när det är något. Och om jag vill få en förändring så måste jag ju vara mer delaktig, men det är det som jag inte vet om jag orkar med riktigt heller...

Jo, vi har pratat om detta men jag vet inte om vi kommer någon vart riktigt. Det mesta verkar ju sitta hos mig. Jag måste ändra inställning på något sätt till hans barn men jag vet inte hur när allt känns så jobbigt och påtvingat bara? Jag känner ju inte genuint att jag Vill vara med dem.. (Får sån ångest över att jag känner så)

Backa rejält, för det kommer ingen vi-känsla bara för att man vill. Acceptera att ni är två familjer under samma tak. Se dig som en extravuxen, på samma sätt som du är i förhållande till din dotters vänner, vänners barn och syskonbarn.

Börja där och låt sedan tiden visa hur er relation kommer bli.
Man måste börja med att hitta någon form av relation som alla är bekväma med, barnen, du och han, det är inte alls säkert att "vi är en familj" är den relationen som fungerar just nu och för er.
Sköt du din dotter och han sköter sina barn, sedan hittar ni på roliga saker tillsammans med barnen.
Jag har läst på flera ställen att det tar år innan man hittar en bra balans, då man hittat sina roller.

Så än en gång, backa rejält, hitta en bra bas att börja med och utifrån den hitta, sakta men säkert, fram till den relation som ni troligen kommer få.

Det finns inga "måsten" utan ni måste själva hitta formen för er familj. Ni har inte levt tillsammans särskilt länge som jag förstår det, och det är svårt i början innan man jämkat in sig i varandras vardag.

Vi är väldigt mycket "vi" i vår familj, gör ingen skillnad på hans barn vs mina. Men jag har tex aldrig nattat hans barn. Jag går in och säger god natt, och sen sköter han resten. Hans barn visar ju dessutom tydligt att ha/hon inte vill bli nattad av dig. Varför tvinga fram nåt som ingen av er mår bra av?

När det gäller stök och bök på morgonen så får du och mannen ta ett snack om det, och om han tycker det är ok att bli störd tidigt, så får han gå upp och sysselsätta sina barn så att du kan få sova vidare. Klarar han inte av att ge dig lugn och ro hemma, så får han väl gå ut med barnen?

Jag tror att den vanligaste fällan när man blir en nyfamilj är just att tro att det ska bli så himla bra och nära direkt, när det faktiskt tar tid. Realtioner tar tid, oavsett om det är mellan vuxna eller mellan barn och vuxna. Dela ni upp det lite i början, det tar ingen skada av så länge ni också gör saker tillsammans.

Lycka till, och prata med din man. 

Är det så farligt att va två familjer under samma tak?
Det är ju trots allt ni två vuxna som valt varann, och att barnen går till sin förälder i första hand är inget konstigt. Sen förstår jag inte vitsen med att tvinga på varken sig själv eller barnen oönskade nattningar. Det leder inte till mer sammanhållning, vilket du själv märker.
Varför inte stänga av förväntningarna och istället va förälder åt era egna barn, samtidigt som ni emellanåt gör lite aktiviteter ihop som tvingar er samarbeta och lära känna varann. Det kan ta många år om det ens händer, att ni blir och känner er som en familj. Det ska definitivt inte va som nu att ni tvingar er så att du mår dåligt och i alla fall hans son också mår dåligt. 

Förlåt men..

Jag har nattat min yngste (alltså min biologiska son) kanske 10 gånger under 1.5 år. Han gråter o skriker och det är en enda lång kamp. Det funkar dock bra när hans pappa nattar.

Jag o sonen har en superbra relation och vakentid är det jag som "gäller" om vi båda är hemma. Men varför utsätta honom -:och mig - för en jobbig nattningsprocedur om vi inte mpste?

NEJ, man måste inte natta barn för att vara en familj. Låt pappan ta över det. Du och hans son kan bygga relationen på annat sätt.

Du skriver dessutom att ni ganska nyligen blivit sambos? Det är en omställning. Inte bara för er vuxna utan även för barnen. Att forcera fram familjekänsla - som det låter som om ni försöker göra - kommer trokigtvis snarare öka spänningarna i er familj..

Var det en dotter eller son du hade? Eller var det bara en svans?

Oj, såg nu att det blev fel. En dotter har jag. Jag har klippt och klistrat i texten så mycket att det blev fel (jag kanske skrev något om min sambos son och sen blev det fel). 

Tror du måste erkänna dina känslor för din partner(väldigt vanliga när man har bonus) och sen tillsammans med honom komma fram till nåt som faktiskt funkar-för båda. Nu försöker ni leka lyckliga familjen när ni egentligen är olyckliga-blir bara värre av.

Funkar inget annat så kör särbo.

Hur länge har du levt i en bonusfamilj? Hur var det för er i början? Hur löste ni saker? Hur gör man med alla känslor (kärlek till sitt eget barn men inte till andras, avundsjuka, konkurrens mellan barnen och "mitt-ditt-tänket", känslan av att MÅSTA tycka om den andres barn fast än man kanske inte gör det?) Osv osv. Jag får ångest över att jag inte tycker mer om dessa barn än något annat barn.. Tyvärr är det ju så. 

Detta med nattningen... Hur ska jag lösa det? Alla barn sover i samma rum. Om jag överlåter nattningen till sambon så får jag ju inte natta mitt eget barn på hela veckan. Min dotter kanske vill bli nattad av mig och funderar över varför inte mamma nattar(och tar på sig någon form av skuld)? Och hur gör du för att inte bli irriterad då dina bonusar visar att de ej vill bli nattade av dig? Jag fixar inte riktigt det där med att ena barnet börjar gråta, och redan långt i förväg frågar vem som skall natta osv. Jag tar ju åt mig och känner mig oduglig och blir arg..

Ja, ang morgonen.. Vi har provat lite olika. Förut sa jag att han får kliva upp när det är hans barn eftersom jag är van att få sova ut. Men nu har vi ändrat så att vi ska försöka "dela på allt" som en riktig familj. Men jag vet inte om jag klarar av det heller. Jag vet inte vad jag vill just nu. Jag önskar att vi var en "kärnfamilj" som delade på allt, som hade samma känslor för alla barn osv, men nu är det inte så, och det känns svårt. Jag har ju inte alls samma tålamod med hans barn tex. När de gnäller så blir jag betydligt mer irriterad och irritationen sitter i betydligt längre än om det är mitt eget barn som gnäller/trotsar.. Hur göra och tänka? Jag går runt med en massa ångest över "förbjuda känslor" och en massa press "Nu måste jag leka/busa/prata/visa att jag finns här", men när det bara är min dotter här så är jag helt avslappnad, låter dottern leka själv osv (som jag lärt henne eftersom jag ej har tid eller ork att leka hela tiden). Varför ska dessa barn bli behandlade som prinsessan och prinsen egentligen? Det blir som fel.