Måste man ha en nära relation till sin mamma?

Kan tillägga att min syster bor utomlands, hon bor ensam, inga barn. Mamma träffar henne ca 3 ggr per år, under längre perioder då hon bor hos min syster, ca 3 v i taget. Mamma o min syster trivs med att ses på det sättet, själv skulle jag aldrig vilja ha min mamma boende hos mig o min familj så länge, skulle aldrig funka! Både min mamma o syster är lite ensamvargar, har inte många vänner.

Jag känner mig som en bov och en dålig människa för att jag inte kan umgås med min mamma på samma sätt som min syster gör, de har mkt lättare för att anförtro saker t varann tex. Jag vill helst inte berätta allt för min mamma, jag har kompisar som jag pratar med vid behov. Är detta galet, som jag känner? Är det fel att vilja ha sin mamma på lite avstånd så att säga?

Min mamma har alltid bott väldigt nära sina egna föräldrar, typ grannar. Då hon var ensamstående med mig o min syster så blev det naturligt att vi alltid umgicks. Min mormor o morfar var alltid med på semestrar osv.

Dock ser min verklighet inte ut så nu när jag e vuxen, inte alls. Bor som sagt 5 mil ifrån min mamma, ungefär lika långt fr min pappa. Jag jobbar och har min sambo, hinner inte träffa min mamma lika ofta som hon önskar, hon vill gärna ha nyckel hem t oss, hämta dottern på dagis, hjälpa till att fixa i vårt hem... Jag önskar en helt annan relation än vad hon gör... Hur ska jag hantera detta? Är jag en hemsk människa som inte släpper in min mamma i mitt vardagsliv? Vad tycker ni?

Till historien gör oxå att min mamma inte trivs där hon bor, hon lider av depression, mår sämre vissa perioder, lite bättre vissa. Hon vill flytta till samma stad dom jag bor i för att kunna umgås lite oftare. Inte helt dum idé har jag sagt till henne. Dock har hon inget körkort, så om hon ska kunna ta dig till oss o hämta på dagis och allt sånt så måste vi bo inne i stan typ. Jag o sambon har körkort. Då vi väntar barn igen o bor trångt så behöver vi flytta. Nu känner jag mig fruktansvärt låst att vi måste hitta en bostad inne i stan så att min mamma ev ska kunna flytta t samma stad o att vi på så sätt ska få en mer spontan kontakt... Fastän detta inte är vad jag vill eg. Jag skulle lätt kunna tänka mig på lite utanför stan, då vi har bil. Är så rädd att detta ska förstöra min mammas hopp om framtiden liksom...

Jag vill verkligen inte vara "The One and only" i min mammas liv, önskar att hon kunde se ngn form av lycka och mening i ngt annat än sina barn... :(

Att bygga upp hela sitt liv kring en annan vuxen människa är inte att visa omtanke, vare sig om den andra personen eller om sig själv. Vill du hjälpa henne så uppmuntra henne att hitta annat att sysselsätta sig med, kanske en kurs eller volontärarbete, så att hon inte blir totalt beroende av sina barn för att få umgås med andra människor.

Nej du försöker hitta en sund nivå på din relation till din mamma... Helt rätt!

Låter väl iofs bra om hon flyttar till er stad och ni flyttar strax utanför stan? Så kan hon ta buss till er ibland men det blir inte att hon är hos er dagligen?

Finns det någon aktivitet du kan puffa in henne på? Ge henne en kurs i akvarellmålning/knyppling/data/någon särskild matlagning etc när hon fyller år? Så hon träffar lite andra människor?