Hur hade du reagerat på en smäll?

Eftersom jag inte har någon partner så kan jag bara föreställa mig hur det skulle vara. Men om jag älskade min partner och vi kom bra överens så hade jag nog blivit ledsen, förvirrad och rädd.
Om det däremot var i ett förhållande där vi bråkar en hel del och i princip är på upplösningsgränsen så hade jag nog blivit vansinnig. Svårt att säga ifall jag skulle slå tillbaka, jag är inte en speciellt fysisk person, men jag antar att det är möjligt.

Jag skulle absolut föredra om det hände i relationsexempel nummer två, för då vet man att det är dags att gå vidare. Men i första exemplet, om det är som en blixt från klar himmel, så hade det varit mycket svårare att hantera.

Hade slagit tillbaka tror jag, sen hade jag lämnat relationen direkt. Våld i en relation är aldrig ok. Och kommer en smäll är tyvärr risken stor att smäll nr kommer ochså. En människa som mår psykiskt bra har kontroll på sig själv. Om du är i en relation där du får stryck gå in på Terapisnack där kan du få bra råd och stöd

Jag tror jag blivit arg men däremot inte slagit tillbaka. Jag tror inte på slagsmål. Sen hade jag garanterat lämnat honom. Ett slag är ett för mycket.

Idag hade jag antagligen rent reflexmässigt slagit tillbaka. När det hände för drygt 20 år sedan gjorde jag det inte.

Det beror ju väldigt mycket på situationen. Omöjligt att svara på. Om min sambo kom hem skitfull eller hög eller nåt och var helt galen och började puckla på mig skulle jag givetvis bli panikslagen och bara försöka fly. Om vi däremot bråkade och var lika förbannade båda två och han typ gav mig en örfil skulle jag med största sannolikhet bli vansinnig och ge honom en rak höger.

Kan för säkerhets skull tillägga att inget av scenarierna är särskilt sannolika...

Och sen hade jag packat ihop och dragit

Jag vill tro att jag hade gett tillbaka, men det är svårt att säga innan man står där. Jag levde med en våldsam man i slutet av tonåren och jag trodde inte att jag skulle stanna så länge som jag gjorde efter första slaget.

Jag är normalt den mer aggressiva av oss så jag har svårt att föreställa mig vad jag skulle behöva göra för att det skulle hända. 

Men om det hände hade jag troligen antingen slagit tillbaka på ren reflex eller sagt "det där kommer du att få ångra" och sedan rått honom att inte sova under samma tak som jag fortsättningsvis.

Jag hade nog mest blivit chockad.

Jag skulle bli asförbannad och troligen av ren reflex slagit tillbaka. Sen skulle han omedelbart åka ut med huvudet före!

Då jag varit med om det vet jag hur jag hade reagerat. Jag hade varken blivit arg, rädd eller ledsen. Jag hade blivit helt kall och lugn. Hade utan ett ord åkt därifrån och sedan skickat ett sms med en tid när jag förväntade mig att han skulle vara hemifrån så att jag kunde hämta saker. Sen hade jag inlett process för skillsmässa och husförsäljning.

Lite för få alternativ.

Saknar t ex: "Förstår och förlåter" vilket jag tror är den vanligaste reaktionen på våld i nära relationer. Åtminstone om det är ovanligt förekommande.

Själv skulle jag nog bli arg, men verkligen inte slå tillbaka. Hoppas jag i alla fall...

Att slå tillbaka är precis lika olagligt som att slå först och inte särskilt konstruktivt heller. 

Vilken tycker ni skulle vara den idealiska reaktionen på en sådan sak?

Förutsatt att det bara hänt en gång skulle jag nog säga att den reaktion jag VILL få är att varken bli arg eller ledsen, utan sätta mig över det, trösta och hjälpa min partner, prata om det och eventuellt föreslå att vi tar hjälp utifrån. 

Saknar man den spärren så att man tar till våld mot den man påstår sig älska är risken oerhört stor att det sker igen. Jag har väldigt svårt att tänka mig att förstå, förlåta och trösta om min partner som ska vara den som står mig närmast om han ger mig en smäll. Om det är en engångsgrej vet man ju inte och som sagt har man inte den spärren är risken stor att det sker igen. Jag hade lämnat, men möjligtvis övervägt att komma tillbaka om han visat ånger, tagit fullt ansvar och gått i terapi. Risken är dock stor att alla känslor för honom runnit av mig. Har ingen sympati eller förståelse för de som anser sig ha rätt att slå oavsett hur arg, frustrerad eller ledsen man är.

För få alternativ.

Jag hade blivit arg men utan att slå tillbaka och lämnat tror jag.

Men det är svårt att veta i förväg , jag har aldrig blivit slagen av min partner.

( jag har dock blivit slagen av far och jag umgås inte med honom alls )

Tagit smällen och iaf spelar rädd och ledsen. Sedan förgiftat hans mat och glädjande sett aset dött i svåra plågor.

Jag vill slåss.

Blivit lite rädd, sen upphetsad och tittat på honom med sug i blicken samtidigt som jag tackat så ödmjukt. Älskar örfilar och dominans. Jag hade förväntat mig att det fanns en rimlig orsak bakom tex att jag varit slarvig eller uppnosig. Vi är naturligtvis överens om att vi ska leva såhär.