Hur kan allt som varit inte räknas????

Så vad menar du att du vill då? Du har känt dig totalt ensam om barnen på ett negativt sätt, och nu vill du vara totalt ensam om barnen, eller ...? Du borde ju vara glad han nu visar intresse.

Att du inte är i hans liv längre lugnar ju säkert ner hans humör eftersom ni ju nu slipper vara ihop och bråka.

Med en liten gnutta kunskap om alkoholism och aggressionsproblematik så hade du också sett varningstecknen här.

Uppenbarligen hjälper det inte att ts är ute ur mannens liv om han dyker upp oanmäld hemma hos henne för att gapa och skrika framför barnen.

Du låter som ett offer och ett mähä. Skaffa dig gärna kunskap så blir det enklare.

Det som reglerar vårdnad, boende och umgänge är föräldrabalken. Enligt den lagen ska barnets/barnens bästa genomsyra alla beslut. Enligt den lagen har barn två föräldrar. Oftast är ena eller båda föräldrarna även vårdnadshavare. Det är vårdnadshavarens skyldighet att fatta beslut som är för barnets bästa. Lagen ger vissa riktlinjer om vad som är för barns bästa men ger ändå stort tolkningsutrymme till vårdnadshavaren/vårdnadshavarna. Och om båda föräldrarna är vårdnadshavare har båda föräldrarna lika mycket att säga till om gällande barnen.

Socialtjänstens familjerätt har inget mandat att bryta lagen eller fatta beslut ovanför vårdnadshavarnas huvuden. Deras uppgift är att medla mellan föräldrar som ligger i konflikt och har samarbetsproblem.

Du har en viss syn på vad som är för era barns bästa. Ditt ex verkar ha en annan syn på det. Ingen av er har tolkningsföreträde över den andra utan ni måste lära er att kompromissa och samarbeta om ni inte vill att ert gemensamma föräldraskap ska haverera totalt.

Jag förstår att du är frustrerad, sorgsen och inte minst rädd. Men tyvärr så har tidigare skribenter rätt - även om de kanske kunde ha formulerat sig lite mildare. Ingen lyssnar när man blir tilltalad på det viset.
Men tyvärr är det så här. Han har rätt till sina barn och barnen har rätt till sin pappa. Även om han är en idiot, ett svin. Även om han t.om misshandlat både dig och/eller barnen så har han rätt till att få vara med dom, och dom har rätt till honom (även om han sviker dom). Det du behöver göra är att förstå att nu är det äntligen inte ditt problem på samma vis längre. Han kommer tids nog få stå till svars inför barnen. Det du ska göra är att ge dom en motpol. Ett lugnt och tryggt hem. 

Det kommer komma många tillfällen när det inte alls känns bra. När det känns helt fel. När du kanske t.om är orolig för barnens välmående. Tyvärr. Det finns ingenting du kan göra. Det enda du kan göra nu är att vara den du vill vara. Den mor du vill vara för dina barn. Äntligen slipper du ta ansvar för vilken sorts far han är. Det är hans ansvar.

Det är tungt och jobbigt. Tillåt dig att vara ledsen och frustrerad. Tala med dina vänner när det behövs. Gråt när det behövs. Men sätt blicken på dig nu, på vem du är och vilken mamma du vill vara. 
Skit i honom. Han är inte värd det. Jag vet att det kommer vara otroligt svårt, men det är det bästa du kan göra.

Hur vill du själv att umgänget ska vara?

Värt att tänka på är att familjerätten är ett ställe för en frivillig överrenskommelse. Du har full rätt att vägra ut dig och ta det till tingsrätten istället.

Då vårdnads och umgängesfrågor bygger på hur det kommer bli i framtiden har historian begränsad påverkan. Historian kan användas som en prognos på hur det kommer att bli, historian kan inte användas som ett verktyg för att straffa ut en part.

För att ta ett exemple, En förälder som varit psykiskt sjuk under en period och då misskött sin föräldrarroll och sen blir frisk har inte med automatik straffat ut sig från allt umgänge i framtiden.

Ett förslag är att du föreslår lite medn regelbundet umgänge till en början med och sen en stegvis utökning om det funkar.

Det handlr/handlade ju om separationsfasen, väl separerade blir en annan sak, när båda har chans att lugna ner sig. Jag gissar han retar sig på att TS vill ha barnen heltid. Skulle väl vem som helst gora.

Jag förstår att barnen har rätt till både mamma och pappa och jag vill att de skall ha en bra kontakt. Han anser själv att han har en bra kontakt med sina andra barn han har med andra, dem har han vh. Men med våra gemensamma barn skall han halva tiden helt plötsligt. Jag är helt övertygad att han gör detta nu för att han vet att det skulle svida för mig. Han och jag vet allt vad han gjort och inte gjort. Att han ljuger i familjerätten gör ännu mindre att jag tror på hans ord att han bättrat sig.

Seriöst, hade ni trott på någon som haft alkohol och drog problematik hela sitt vuxna liv från tonåren som säger att problemen är borta nu. Utan att ha tagit någon hjälp, ha kommit till den insikten på egen hand i en period när han mår som sämst? Att sitta och ljuga om det hos familjerätten för att sedan supa ner sig när barnen är ensamma med honom gör mig orolig. Jag kan inte bara lämna barnen åt det och låta honom få stå för det när barnen blir vuxna. Vad skall barnen säga om mig om jag inte gjort något för att se till att de inte får en jobbig uppväxt hälften av tiden. Känns inte tillräckligt att ha det tryggt hos mig och lämna dem till något otryggt. Alkoholen är en anledning, det finns fler!

Det är nog svårt att sätta sig in i om man inte upplevt något liknande själv. Om man har separerat från en sund människa som man bara inte fungerade med till att ha upplevt allt som jag och barnen upplevt. Allra mest är jag orolig inför semestern. Inte en enda semester har vi kunnat ha utan att den ballat ur i totalt kaos med fylla och bråk. På sommaren dricker de flesta mer, då kan ni kanske föreställa er en som har problem med alkoholen i vanliga fall. Och nej, hans drickande beror inte på mig utan har framkommit att det har varit likadant i tidigare förhållande. Han kan dock dölja det i perioder och hålla sig till provtagningar men så fort proverna är över så ballar det ur igen.

Och vad tänker du göra nu?