Hur vet man att det inte händer igen?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag behöver få bort det ur mitt huvud.
När jag var 16 träffade jag en kille, blev kär och vi blev tillsammans. Han var min första pojkvän. Efter några månader skulle jag sova hemma hos honom, och jag var väldigt bestämd med att jag skulle vänta med sex tills jag hade hittat rätt kille, helst den jag skulle gifta mig med (min familj har alltid varit medlemmar i frikyrkan). Han våldtog mig och det var början på ett flera år långt helvete. För jag stannade med honom efter det.
Vi flyttade ihop när jag var 19, och även om vi inte planerade barn så blev jag gravid trots p-piller och fick ett tidigt missfall.
Jag gjorde slut med honom och hade under tiden förträngt all skit han utsatt mig för. Men det kom tillbaka när jag träffade min man, han är världens snällaste och omtänksammaste människa och med honom kan jag vara trygg. Så lite i taget kom mina minnen tillbaka under våra första två år tillsammans. Jag mådde så dåligt att jag gick hos psykolog i flera års tid innan jag kände att jag klarade mig utan professionell hjälp.
Nu är det länge sedan jag gick hos någon form av psykolog eller terapeut, och väldigt länge sedan jag fick flashbacks. Men i helgen mindes jag plötsligt missfallet.
Jag har under förhållandet med min man varit fullständigt övertygad om att jag inte ska kunna bli gravid, och haft en alldeles orimlig rädsla för missfall, men ingen har trott mig och sagt att det kommer ordna sig. Jag är en orolig person, men det här har varit på en annan nivå.
Nu vet jag vad rädslan kommer ifrån, men det gör ju inte min panik lättare att hantera. Jag berättade för min man efter att han frågat flera gånger vad som var fel då han såg det på mig, men jag har inte pratat med någon annan om det. Och jag vet inte vad jag ska säga heller.
Det är dels paniken över att jag hade kunnat ha barn med svinet som misshandlade och våldtog mig, som bröt ner mig under så många år att jag fått jobba i snart tio år med att bygga upp min självkänsla igen. Jag har vänner som är i den sitsen, och det är fruktansvärt att se hur de får möta den person de är räddast för i världen och aldrig kommer slippa det. För att de har barn tillsammans.
Men också rädslan för att inte kunna få barn med den fantastiska man som stöttat mig och hjälpt mig att hitta tillbaka till den jag egentligen är. Inte det emotionella vraket jag var tidigare.