Tid anknytning andra barnet

Jag kände den på en gång. Men jag kände som du gör angående ångesten att inte vara lika mycket med storebror. Men det är en vanesak säkert. Först fick storebror all uppmärksamhet o sen kommer någon som gör han måste dela tiden med någon annan o samma sak för oss föräldrar. Till slut så vänjer man sig vid att dela tiden mellan barnen. Å är man två vuxna hemma så kan växla mellan barnen så båda barnen har uppmärksamhet.
Lycka till

Oj! Jag känner så igen mig när det gäller vemod angående att inte ha tid för mitt äldre barn. Saknade verkligen att få umgås bara med henne.

Däremot kände jag ganska snabbt kärlek till min son, som nu är 7 månader. Men jag har känt mig så otillräcklig då jag velat ge barnen lika mycket tid vilket inte varit möjligt.

Nu kan mannen lättare ta sonen medans jag leker med dottern själv ibland. Igår var jag själv på teaterns dottern vilket var jättekul.

Framförallt funkar det bättre att vi leker tillsammans allihopa nu. Både dottern och sonen tycker det är kul.

Det jag försöker säga är att det kommer att bli bättre. Nu ammar jag lite mindre då sonen börjat med puréer vilket också ger mer tid till annat.

När jag sa till andra att jag kände mig ledsen och saknade mitt äldsta barn så tyckte de jag var fånig och att hon ju hade sin pappa etc. Så jag tycker att det känns lite skönt att höra att någon fler känner som jag gjorde.

Tack. Ja jag tror väl också att det kommer att gå lättare med tiden men just nu känns det ganska tungt. Men skönt att veta att jag inte är ensam

Jag känner igen mig. Första tiden kändes det nästan som att lillebror var en liten främling som hindrade mig från att vara med storasyster. Dåligt samvete gentemot båda och massa hormoner. Känner också igen mig i att storasyster blev så himla stor och att känna mig lite tafatt med henne.

Jag vet inte riktigt när det gick över men ganska snabbt, successivt under några veckor. Nu är lillebror 4 månader och allt känns mycket bättre sen ett par månader tillbaka åtminstone. Jag känner samma himlastormande kärlek till båda och de har börjat bonda med varandra.

Jag blev inte himlastormande kär i storasyster på en gång när hon föddes heller utan det växte fram under de första veckorna så jag var rätt beredd på den biten men det kändes jobbigare än jag trott att inte känna att jag räckte till. Jag tror dock inte att något av barnen led av detta utan det var mer jag.