Sökes: tjej kring 30 år som vill ha barn och familj (ej sexuell relation)

Hej,

30 årlig kille söker en kvinnlig partner som vill föda och bli moder till mina barn, som vi då har gemensamt och fostrar tillsammans. Jag har en jämnårig underbar pojkvän sedan lång tid tillbaka (öppet distansförhållande), goda relationer med föräldrar och min bror har nyligen fått en dotter, har fast jobb som ingenjör och bor i Stockholm. När det gäller min sexualitet så har jag känt attraktion till enbart killar sedan 15-årsåldern. Mellan 19 och 25års ålder brukade jag beteckna mig som ?gay? och var med på pride-parader och var på gayklubbar, men numera är min identitet att bara vara mig själv utan att sätta någon titel på det. När det gäller gay-kulturen har jag blivit mer misstänksam med åren, jag känner äldre gaykillar som är kring 40-år som har ett liv som jag verkligen inte vill få, och jag är inte lika säker på om gaykulturen är bra saker längre, det verkar nämligen något nervöst med det. Attraktionen till killar är svår att bli av med nu, det är lite som att ha fastnat i en fälla, och egentligen gör det väl inget, bara att det blir något mer komplicerat, särskilt om man vill ha barn. De äldre gay-män som har ett liv idag som liknar det jag vill få, är män som tidigare varit gifta med kvinnor, fått barn med dem, och sedan ?sadlat om?.

När det gäller syn på livet, människovärde och auktoritet ligger mina uppfattningar för närvarande i närheten av katolska kyrkans (tror dock inte att Gud existerade i form av Jesus). Är förövrigt inspirerad av buddismen, och även om jag inte är bunden till någon religion så är jag en väldigt andlig person. När det gäller att skaffa barn så anser jag att det är en allt för stor risk för tråkigheter/allvarliga brister på något viktigt hos barnen om de växer upp i en gay-miljö (d.v.s. med enbart personer som betecknar sig som homosexuella, kämpar politiskt för homosexuellas rättigheter, har mest andra gay-vänner, o.s.v.). Jag vill bygga en familj som i alla fall utåt sett ser ut som en heterosexuell familj, d.v.s. en moder och en fader som bor under samma tak. Jag ser inget problem med att vi har hemliga älskare på var sitt håll, men det får ske med försiktighet medan barnen växer upp. När barnen har flyttat hemifrån ser jag inget problem med att vi separerar, fast kanske blir vi så goda vänner att vi håller ihop i alla fall.

Min uppfattning är att det enda ansvarsfulla sättet att sätta ett barn till världen är att gå in som aktiv, medförsörjande och uppfostrande förälder till varje barn som bär på ens gener. Några spermadonationer är inte aktuellt, för jag vill finnas där för barnen när de verkligen behöver mig, jag vill betala för dem, för att visa att jag värderar dem högt i förhållande till annat man kan göra för pengar. Att jag och en kille skulle ha ett barn, bara mellan oss två, är helt otänkbart och har alltid varit otänkbart. Mina barn behöver få växa upp med sin biologiska moder också, jag skulle aldrig frivilligt beröva dem det behovet av egoistiska skäl ? även om det vore enklare för mig. Mina föräldrar är separerade sedan jag var 14, det är en viss sorg som fortfarande tynger mig, och jag skulle vilja göra det bättre än vad mina föräldrar gjorde. Det var helt enkelt mycket mysigare att bo tillsammans och även om föräldrarna var olika varandra, så blev det balans mellan manligt och kvinnligt, även om det var en kompromisslösning.

Enda gången som jag skulle kunna tänka mig att processa i rätten för ensam vårdnad är om modern skulle skada våra barn eller liknande, och då rör det sådana allvarliga saker som en domstol anser är oacceptabelt. Annars vill jag bara ha fred och harmoni.

Förhållandet mellan dig och mig får utvecklas organiskt, man kan aldrig på förväg veta var det leder och hur väl vi passar ihop. Ju bättre vi matchar, desto mer kan vi dela, och då blir det ju lite enklare och smidigare. Det är klart att jag drömmer om att du ska bo med mig och min pojkvän, vi ska ha ett stort hus, kanske på landet, med mycket folk, många barn (gärna 3st) och där allt är fredligt, sen kanske det blir på något annat sätt? Kanske det blir så några år, sen kanske vi bor separerat igen. Jag är öppen för att det kan bli på olika sätt, men jag kommer aldrig att ge upp kärleken till våra barn ? det är en plikt att älska dem för att de är ens barn. Jag vill att våra barn ska bli snygga, starka och göra goda ting i världen, men skulle det bli ett handikappat barn så är det inte något större misslyckande, det får jobba på utifrån sina förutsättningar och det får säkert andra kvaliteter. Det är dock naivt att tro att barnen bara kan leva av kärlek från sina föräldrar, den största gåvan man kan ge dem är att bereda en plats för dem i samhället, att uppfostra dem så att de kan försörja sig och att de kan få möjlighet att förvalta ett arv från familjen, även om det är på frivillig grund.

Vi kommer förmodligen att bli delvis bundna till varandra för kanske resten av våra liv, så det är ett stort åtagande att skaffa gemensamma barn. Det kommer att bli en resa fylld av kompromisser och kanske några konflikter, och det är det man får välja om man vill se sina egna barn växa upp i en hyfsad harmonisk miljö som i alla fall liknar något ganska vanligt och ganska naturligt. Det finns nämligen normer i samhället, och bryter man mot dessa så får man uppleva press, och jag vill att den press som barnen får uppleva under uppväxten ska vara inom vissa gränser. När barnen är under 18 år så tror jag att det är bra om de får förhållanden som inte avviker för mycket från vad deras skolkamrater har.

Även om jag drömmer om en situation där vi villkorslöst stöttar varandra för att ge våra barn den allra bästa tänkbara uppväxten, så kommer verkligheten att kräva lite regler och struktur, så att den ene inte börjar bli som en parasit på den andre. Därför kan jag inte erbjuda villkorslöst och oändligt stöd när du behöver det, utan vi kommer att ha lite växelvis ledarskap för barnen. När du är chefen för barnen under dina veckor, så måste du vara så stark att du kan göra jobbet ordentligt, sen får du vila när det är mina veckor. Ett rejält mått av självständighet är ett krav. Jag kommer inte att vara din man som betalar dina räkningar och langar ingredienser från kylskåpet när du rör om i grytorna. Du måste klara hela matlagningen och hushållssysslorna på egen hand, vi kommer alltid att ha väldigt uppdelad ekonomi. Bäst är om du bor ensam och är van vid att bo ensam och det är av fördel om du tror på polyamori eller åtminstone kan acceptera idén. Jag tror på en sån polyamori där man träffar sina partners enskilt och diskret. Man kan tänka sig att var sin långvarig partner bor hos oss, som formellt är inneboende vänner och att sexuella aktiviteter hålls diskret. Kanske kommer vi att få en älskvärd relation, det får vi se?

Praktiska saker:

·         Vill ha barn inom 1-3 år, senast om 5 år. Vi behöver lära känna varann ca 1 år innan det blir aktuellt. Du bör därför inte vara för gammal eller för desperat.

·         Du vill ha minst två barn, kanske tre.

·         Rent praktiskt tänkte jag att vi kör med heminsemination med färsk sperma eller om vi gör det på ?riktigt?, det beror på hur det utvecklas mellan oss. Jag är frisk, och kan intyga det med läkarintyg strax innan vi ska göra inseminationen.

·         Barnen får mitt efternamn som sitt efternamn, men om du vill kan barnen få ditt efternamn också.

·         Vi kommer överens gemensamt om barnens förnamn.

·         Vi har gemensam vårdnad från första början (så snart faderskapsutredningen är klar). Hoppas att vi kan flytta ihop, men att vi är särbo kan också vara en tänkbar lösning. Om särbo, så behöver barnen få bo enbart hos dig de första 3 åren. Därefter kan vi fundera på växelvis boende. Boendet får bero lite på barnens relation till oss, det viktigaste för mig är att de har det bra, var de än bor. Vill de bo enbart hos dig, så får det blir så, men de får inte bo enbart hos dig bara för att du vill det. Bor barnen enbart hos dig så stöttar jag med underhållsbidrag och besök då och då.

·         Vi behöver ha Stockholm som hemort för vår familj under hela barnens uppväxt (d.v.s. 18 år), även om vi kan resonera om detta om behovet uppstår. Om båda vill flytta till samma ort är det ju inget problem. Men annars gäller i princip att den av oss som vill lämna Stockholm får vara beredd på att lämna vårdnaden om barnen också (vilket verkligen är oönskat). Med andra ord, du kommer förmodligen att bli bunden till Stockholm i 18-25 år om du väljer mig.

·         Du bestämmer i vilken mån jag ska vara med under graviditet och förlossning.

Din profil:

·         Född 1983-1992.

·         Gärna högskoleutbildad, gärna bra på matematik eller filosofi.

·         Intresse för något av följande: teknik/fysik, ekonomi, spelar något musikinstrument, konstnärliga saker, entreprenörskap

·         Är hälsosam, rökfri+nikotinfri, sparsam med alkohol och festande, gärna i fysiskt god form, tränad (jag är ganska vältränad.)

·         Stort mått av självständighet ? gärna rest utomlands på egen hand och bott ensam i några år.

·         Skötsam, renlig, hygienisk och ordentlig