mardrömmar om förlossningen
Hej!
Jag har blivit förälder för första gången för ca två månader sen och min lilla guldklimp är helt ärligt det bästa, roligaste o mest underbara som hänt och vi har det helt underbart.
Nu till saken...
Jag gick över tiden med två veckor och blev igångsatt. Jag var helt sluten (mindre än 0,5 cm öppen står det i journalen och därför satte dom in en liten stav i slidan med hormoner.
Detta skedde ca 16-17 på eftermiddagen och redan en halvtimme senare började lite onda sammandragningar att ta fart.
Vid 19 tiden hade jag rejäla värkar som inte tog slut. Innan ena värken tog slut började den andra och jag kunde inte fokusera på något annat än smärtan. Jag plingade efter hjälp konstant kändes det som men personalen tog mig inte på allvar. Eftersom jag blev igångsatt var jag inte på förlossningen utan på kvinnokliniken.
Dom kom in och berättade att dom inte hade några barnmorskor och att läkaren kunde komma o kolla o känna på mig vid 20 tiden och tills vidare skulle jag "lugna ner mig".
Jag bad dom ta ut staven för jag hade så ont. Kunde inte ens ställa mig upp o flera gånger när jag försökte så gjorde värkarna att jag föll till golvet o krälade fram av smärta för att ta mig någonstans.
Jag försökte stå ut, klockan blev 8, 9, 10... Varje gång jag ringde efter personal så sa dom att läkaren kommer sen, att jag ska komma ihåg att jag är helt sluten o att jag bara ska försöka sova.
Klockan blev 11, 12 o slutligen 01 på natten. Då kommer läkaren som ville undersöka mig. Hon blev irriterad över att jag inte kunde gå till undersöksrummet utan behövde åka rullstol pga värkarna o jag bara bönade dom att få ta ut staven. Väl i undersöksrummet konstaterar hon att jag knappt är 2 cm öppen men att man kan forcera en hinnespräckning. Jag sa att jag ville sova o att förlossningen fick vänta - jag hade inga krafter kvar. Hon tar ut staven o säger att jag kan få smärtstillande så jag kan sova. Jag frågar om värkarna kommer avta och hon säger att dom gör det då det bara var pinvärkar pga staven. Jag bestämmer då att jag bara vill ha en alvedon då värkarna ändå bara kommer avta.
Klockan 2 är värkarna värre än någonsin och jag kan inte sova. Jag larmar o frågar om jag kan få något att sitta på då det bara fanns en säng i rummet. Jag ville ha en stol / sackosäck/ VAD SOM HELST. Får svaret att "det här är inte förlossningen o jag får minsann dämpa mig då andra är inlagda på samma avdelning "
Klockan tre krälar jag ut till hallen o ropar på personal - jag står inte ut med värkarna jag behöver nåt att sitta på. Dom nonchalerar mig o tillslut kommer jag på att toalettstolen finns o jag krälar dit o märker samtidigt att slemproppen gått o att jag blöder en massa - vilket jag berättar för personalen. Jag ber om smärtstillande men dom säger att jag inte får nå epidural då jag bara är två cm öppen o jag får en spruta morfin istället. Värkarna fortsätter bara bli värre o jag tror att jag ska svimma av smärta. Då hämtar en personal tillslut en pilatesboll. Jag sätter mig på den o börjar direkt spy som sjutton. Personalen ignorerar mig. Går tillbaka till toaletten - helt svimfärdig. Börjar tillsluts skrika att dom får snitta ut ungen, börjar svära över att jag inte fått vara på förlossningsavdelningen samt att jag behöver hjälp. Jag gråter o skriker o skriker o gråter. Vill ha hjälp. Då kommer en personal in , tar en titt på mig o springer över till förlossningen o hämtar en barnmorska. Dom hjälper mig till sängen medan jag skriker o gråter i ren panik o barnmorskan konstaterar att jag är helt öppen o bebis är påväg ut. Då var klockan 4.05 o jag blir rushad till förlossningen.
4.17 är bebis ute.
Jag vet inte vad jag vill få sagt men jag drömmer fortfarande mardrömmar om paniken jag hade, hur ignorerad jag kände mig, hur det blev liksom.
Vägrade lämna sjukhuset utan att prata med nattpersonalen. Dom verkade skämmas över hur dom bad mig dämpa mig och inte tog min smärta på allvar.
Jag vill ha fler barn men skulle inte våga gå igenom paniken igen. O vill inte bli snittad. Vet inte hur jag ska komma över förlossningen..
