Kära du...
För en månad sen, exakt, hittades min sons pappa död i sin lägenhet. 35 år ung. Han gick troligen bort på kvällen 6/1. Av vad vi fått veta hittills så har något hänt med hjärtat. Han har aldrig haft problem med det innan...
Väntar mer svar men det tar tid.
Du har det värsta man kan föreställa sig nu. Att överleva sitt barn.
Pratar mycket med mitt ex mamma som drabbats just som du.
För mig o sonen är det fruktansvärt också. Alla drabbas på eget sätt.
Första veckan stod tiden still och ångesten var enorm.
Man blir snabbt tvungen att reda i så mycket, ta så många beslut som i sig är helt absurda mitt i allt! Sista farväl, begravningsplanering, kontakter med allt o alla...
Vi närmst sörjande samlades mycket, hörde av oss till varann vilket jag tror kan vara bra när man ser tillbaka på det.
Vår son fyllde dessutom år 10 dagar efter att hans älskade pappa gått bort.
Vi fick bara göra det bästa vi kunde av det.
Det är så man får tänka genom hela processen tror jag. Det får vara ok att bara ligga kvar i sängen en hel dag om man behöver det. Man får ta pauser i gråten också utan att nästan få dåligt samvete.
I tisdags begravdes vår älskade vän o pappa och jag hade stålsatt mig väldigt för sonens skull, men jag bröt fullständigt samman på plats. Och det fick vara ok det med.
Jag förebrår mig av o till hela tiden för allt o ingenting, rannsakar, analyserar etc, och jag får panik när jag tänker på det konkreta; jag får aldrig mer se honom, han är borta.
Det verkar som att kropp o hjärna hanterar mycket på automatik och att man har ett skydd som sätter in ibland för att man ska klara det.
Jag vägrar acceptera denna förlust fullt ut, men jag måste fästa mitt hopp till att det kommer bli lättare med tiden.
Jag hör hans röst i mitt huvud titt som tätt, jag drömmer om honom etc, och jag vet hur väl han vill mig, sonen, och alla andra.
Ibland kommer jag på mig själv med att diskutera med honom i mitt inre om att han faktiskt får fatta att jag är utom mig av sorg, att jag är jättearg och förtvivlad. Och så får jag dåligt samvete.
Allt är i process. Man måste tänka så.
Det är fruktansvärt det du är i nu.
Den totala smärtan är utom all sans just nu, men det kommer att bli hanterbart. Läste nånstans att första veckan är den största striden, och det stämmer. Det är då man fullkomligt översköljs av känslor, sedan tar man det lite mer i sänder.
För mig o sonen har det varit viktigt o är viktigt med rutiner. Vi såg samma film om o om igen första dagarna. Att återgå till så mycket vanligt som möjligt är bra, men kräver förståelse från omvärlden.
Vi tar en dag i taget, men allra först räcker det med en minut i taget.
Man blir ruskigt medveten om att denna tragik finns överallt. Drabbar alla och slår till när som helst.
Skickar verkligen en styrkekram till dig!
Du kommer att överleva och din son kommer hjälpa dig där han är nu!
