Krossade drömmar

Jättesvårt att svara när man inte vet vad det handlar om. :/

Förstår dig. 

Är i samma sits. Haft en dröm som gått i kras 2 ggr. Försökte bygga upp den igen, men gick åt helvete igen. 

I mitt fall var det att ha en familj med gott om tid. Billigt hus, renoveringsobjekt. Allt fixat så att man skulle kunna jobba mindre och istället kunna vara med barnen... 

Blivit så fel allt. Första gången den gick i kras var pga mig. Jag tröttnade på allt och sökte nytt. Träffade en annan och bröt med 2 barn. Ångrade mig sedan men då var det för sent. Nätdejtade en del för att försöka hitta någon annan tills jag till slut tröttnade på det. 

Men sen så kom hon där som en blixt från en klar himmel. Och drömmen startade på nytt. Denna gången kom vi nästan, nästan ända fram... men samma sak igen. Nu går hon. Träffat en ny (fast tror inte det är så allvarligt utan att hon bara vill bort) och tröttnat på stressen och allt skit.

Blir medicinerad nu. depression... Men kommit fram till att jag måste kasta bort drömmen. Det är ändå förbi. Tiden har gått så långt. 12 år av mitt liv har jag lagt på en dröm som krävde för mycket.

Så jobba med att ta bort drömmen. Försök att hitta en ny livsdröm. Svårt så in och i helvete. Jag har inte lyckats ännu. Men man får se hur det blir... Måste ju på något sätt gå vidare. Detta är helt färskt för mig. 3 dgr på antidepressiv medicin. Gått ett par månader på "självmedicinering" av antodepressiv tills jag uppfattade att det var så förbannat fel så tog kontakt med sjukvården istället och var totalt öppen där. (kan ju säga att det var först riktigt skitsvårt, men när jag som killen som är "stark" låter mig visa svagheten så har det hjälpt mig väldigt mycket)

Har tyvärr inte mycket att erbjuda som råd. Men jag känner igen mig. För mig var drömmen bara att få ett "normalt" liv, d.v.s. utbildning, hyggligt bra jobb, partner, familj, hus, bil, alltså inget märkvärdigt. Men som det ser ut nu verkar inget av detta bli verklighet. Känner att jag också börjar ge upp. Tyvärr hanterar jag det inte så jättebra. Jag bara isolerar mig och försöker tänka på annat. Jag har dock en viss kontakt med vården. Det är väl det enda jag kan rekommendera, att söka hjälp om du mår riktigt dåligt.

Tack för era svar! Det är väl förstås så att det inte finns någon "quick fix"... Jag tycker det är synd att man pratar så lite om sånt här, det är bara solskenshistorierna som får plats, eller människorna som har kämpat hårt och sen lyckats. Att det för varje "lyckat" kämpande går hundra som kämpar och misslyckas får man aldrig höra något om... "Ge inte upp" är ofta ett bra råd, men ibland MÅSTE man ju tyvärr göra det.

Känner mig ändå lite mindre ensam i min sorg och frustration efter att ha läst att det finns flera, även om det är sorgligt. Kram på er!

Lycka till med att gå vidare... Och sök hjälp inom sjukvården istället för självmedicinering. Om det skulle hända att du får de tankarna. Öl eller tabletter gör saker bara värre. Har erfarenhet av det

Känner igen känslan, man vill bara ge upp! Får man fråga vad som hänt i ditt fall? För min del så är det en förstörd relation, svek ....ja det vanliga

Går igenom precis det du gör igenom TS. Skicka ett PM till mig?
hade behövt prata med någon som vet hur det känns