Hur förändras livet med barn?

Det var som att börja ett nytt kapitel i en bok, inget blev sig likt! På gott och ont! Enorm skillnad på barnlös och sedan ha ett litet barn!

Här blev det ingen större skillnad. skillnaden är väll att man får planera mer.

Planera mer, man får anpassa hela dagarna efter den lilla( iallafall första året kan jag tro) vår lilla är 6 månader och hon ska vara nyäten och nybytt på innan vi åker och handlar tex. Det tar alltid lite längre tid att komma iväg på dagarna eller kvällarna. Man kan inte dra ut på krogen lite spontant eller varje helg som man kanske gjorde innan man blev gravid. Nu blir det hemmakvällar eller sköna kvällar med vänner. Men dom är värda all den där omställningen!

Jobbigare men roligare än jag trodde. Ängslan. Kärlek.

Planering. Det är ett måste. Nu med två barn (1 och 4) inser jag att min sambo och jag på sätt och vis också är arbetskamrater och vårt hem är även en arbetsplats.

Jag fick skador under graviditeten som begränsar min rörlighet. Det är en stor livsförändring, att behöva ta hjälp från andra så ofta.

Mitt liv är jätteförändrat i sin grund. Jag har ett uppdrag som är viktigare än allt annat och som alltid måste komma först. Jag är ansvarig för deras liv, men också för att vara rädd om mig själv eftersom jag är så viktig för dem.

Relationen till mina föräldrar har ändrats. Relationen till min sambo har förändrats. Mitt hem och vad jag önskar mig av ett hem har förändrats. Och jag ser helt andra saker på TV.

Kan också svara hur det var precis när jag fått barn (det första).

Det gjorde ont på flera ställen - länge. Svårt att gå länge. Jag fick psykiska problem bla av sömnbristen.

Jag blev förvånad över hur fysisk relationen till ett litet barn är. Kärleken till dem sitter liksom i hela kroppen.

Vi fick en tuff och ovanlig start med sjukhus osv, men om man räknar från dagen vi kom hem...
Det har varit jobbigt! Många jobbiga nätter när fröken inte håller med om att man ska sova, och kroppen läker o gör ont så det är lite extra jobbigt i början. Skrikande vid trötthet, hunger, blöt blöja... osv. Men åh en sådan kärlek som uppstår från första anblick. Det är starkare än någonting man känt förut!
Det behövs mycket planering i vardagen, försöka sätta upp rutiner, packa väska så man har med allt som behövs om det skulle behövas. Man sätter ungen först och man förfaller lite själv. Ensamtid? Ja, ett toalettbesök eller en dusch utan en unge utanför/i rummet är en dröm! ;) Men det är underbart. De små liven får verkligen livet att lysa, alla små utvecklingar, framsteg får en att liksom le inombords. Och jag kan seriöst sitta i en timma och bara stirra på min unge när hon sover - fortfarande, och hon är 1,5 nu! 

Det är jobbigt, det är underbart, det är brutalt och helt fantastiskt! Planering och mindre ork hör till. Men åh vad det är värt det! 

Såhär ungefär:

Oj vad era bebisar mäste vara krävande. Jag kan inte säga att livet förändrats så fruktansvärt faktiskt, förutom att man har en liten att busa och gosa med. Jaa vi måste börja göra oss klara en kvart tidigare än vanligt... Blöjor osv har vi alltid liggande ett par i bilen och ett par ombyten, så vi slipper packa och ha oss varje dag.

Vi umgås med vänner och gör aktiviteter, barnet följer med. Han gör inte lycket liv av sig och är väldigt glad hela hela hela tiden.

Vill jag gå ut spontant med vännerna och ta ett glas vin så är pappa hemma eller tvärtom, fast mest går vi och lägger oss strax efter lillen så vi båda är pigga när han vaknar.

Nae jag kan inte säga att livet förändras mer än att man får en liten människa som man älskar över allt annat.