6åring känner sig inte älskad

Kan det vara ett slags beroende? Att hon får en liten kick varje gång hon blir bekräftad, och därför aldrig får nog? Att hon egentligen inte alls känner sig oälskad utan att detta en smått manupulativ sida hos henne för att hon njuter av uppmärksamheten? 

Eller tror du snarare att det är en äkta osäkerhet hon känner? När hon säger att hon är bäst, att hon egentligen inte menar det utan snarare tvivlar på om hon ens duger?

Tror det är nån fas som många ungar går igenom i den åldern. Min flickväns 6 åring är likadan, men lugnat ner sig på sistone.

Låter som hon behöver massor med bekräftelse, hon kanske inte riktigt vant sig vid sin nya situation? Var det längesedan du träffade pappan? Sedan är 6 åringar ganska dramatiska, det är inte för inte det kallas "lilla tonåren". Det kan vara rätt mycket drama i den åldern även om man inte skall skylla bara på ålder. Söker du på 6 åring och utveckling kommer du att finna massor. Här gormades det om "ni hatar mig" och det smälldes i dörrar mm. Det gick över efter ett tag.

Jag vet inte faktiskt, hon ritar väldigt många teckningar å efteråt vill hon höra hur duktig hon är,

Man hinner liksom inte prata om själva teckningen i sig innan hon springer iväg å ritar en ny..

Hon kommer å ger en teckningen,

-tack va fin den är!

Dottern: jag vet, visst är jag duktig?!

-ja det är du,

Sen hinner man liksom inte prata om den innan hon är igång med en ny..

Så ger hon bort väldigt mkt saker, varje gång hon ska åka å leka med en kompis så tar hon med sig en present, det kan va ett halsband eller ett armband eller teckning som hon gjort själv..

Det är som att hon vill ha bekräftelse från alla.

Fast vi säger pt henne att hon inte behöver göra det, för kompisen och vi tycker om henne endå.

Vi brukar berätta för barnen att dom betyder väldigt mkt för oss och hur mkt vi saknar dom när dom inte är här, vi överöser dom med kärlek.

Jag har svårt å tro att hon gör det av en kick, jag tror snarare att hon mår väldigt dåligt..

när hon gjort nått som hon inte får göra, så är vi rätt lugna å skäller inte utan vi sitter ner å pratar lugnt å sansat om att det va fel å göra så, då kan hon bryta ihop totalt Å börja hyperventilera å säger att hon är en dålig människa å ingen tycker om henne..

Hon hittade på en historia också om att hon inte hade några kompisar i skolan, å ingen ville leka med henne, så vi pratade med hennes klassföreståndare å hon talade om att det inte alls stämde, hon va aldrig ensam..

Vi har bott ihop i två år, innan så träffades vi ofta med barnen, allt har skett i lugn takt

Jag har själv ingen 6åring men kan fundera lite hur min syrra behandlar sin dotter i den åldern. Tycker det finns en hel del drama queen tendenser för att få som man vill helt enkelt. Och att det spelas på att "ni hatar mig" för att få förälderns uppmärksamhet. Nu är iofs den familjen rätt dåliga på att uppmärksamma sina barn förutom med dyra presenter så det kanske är det som egentligen är problemet, att hon aldrig får uppmärksamhet om hon inte skriker och smäller i dörrar....

Jag hade nog inte försökt gå på det för att undvika att barnet får utdelning av att bete sig dramatiskt och sätta på sig en negativ "stackars mig alla andra är dumma attityd". Typ ignorerat det beteendet men sedan uppmuntrat "vanligt" beteende mer. När allt är lugnt tagit initiativ till gos, roliga aktiviteter och liknande. Gett uppmärksamhet opåkallat och sagt att hon var bäst i världen när hon inte fiskar efter det.

Men har hon några speciell som hon leker med eller flyter hon mest runt.

Våran dotter har vi alltid fått höra hur otroligt omtyckt hon är och är aldrig ensam.

Trots det berättade hon ofta om hur hon hamnade i kläm mellan kompisarna och ofta inte hade någon att vara med.

Leker hon med andra på fritiden?

Det är väldigt väldigt vanligt att sexåringar beter sig som din bonusdotter gör. De har hamnat i en väldigt jobbig fas där de vuxit mycket fysiskt (inte sällan är de klumpiga också) samtidigt som de sitter fast i dilemmat mellan att kunna mycket och att inte kunna en massa annat. Att humöret och inställningen svänger mellan att vara bäst på allt och på att trycka ner sig själv är också mycket vanligt förekommande bland sexåringar. 

Många av dem misstror sin omgivning och även sig själva och de törstar efter bekräftelse från kompisar och föräldrar. Att de inte alltid tror på den bekräftelse de får kan göra att de uppfattas som krävande och besvärliga. Men det besvärliga sitter på insidan och är sannerligen värst för dem själva. På sexåringens insida är det bråkigt och knöligt och krångligt och de går lite vilse på vägen mot allt större självständighet. 

De tvivlar på sin egen kapacitet och emellanåt är ingenting alls bra. De vill både vara stora samtidigt som de vill vara små. Det är nästan att likna vid en kris att vara sex år. 

För föräldrar och övrig vuxenvärld gäller att stå pall och orka bekräfta att sexåringen är bra som hen är. Och även om den vuxne tycker att det borde räcka med bekräftelse så är det sällan så - så fortsätt, fortsätt, fortsätt. Beröm och uppmärksamma, vara nära och håll om. Det går över, det blir bättre, snart är hon 7 år och något annat börjar. 

Läs lite böcker om självkänsla, jag tror det brister där och mer beröm kommer inte hjälpa. Petra Krantz Lindgren skriver väldigt bra, läs hennes bok till att börja med.

Tack snälla för era svar.

Vi får fortsätta bekräfta och överösa helt enkelt.

Jag hoppas verkligen det är en fas så hon blir sig själv igen :)