Perfekt liv utan hans barn

Kanske du ska ha kvalitetstid med barnen utan honom.

Varför tänker du att jag ska ha det? Jag känner inte att det är någonting som jag vill göra. För vems skull är det?

Vad lider du exakt av? Att du inte får lika mkt uppmärksamhet barnveckorna? Att du inte har nåt att säga till om men ändå ska finna dig i situationen?

Hur gammal är barnet?

Verkar ju vara du som är problemet

Haha du skriver "vårt liv" han älskar ju sina barn mer än något annat. Våga inte vara den som förstör. Jag är bonusbarnet i min familj. Jag älskar mina bonussyskon o bonuspappa mer än nått annat. Hos oss existerar inte bonus. Vi är en familj. Tråkigt att du känner så. Du borde tänka några ggr innan du blev tillsammans med din man. Tycker faktiskt lite synd om barnet. Men du verkar vara en sån som vill ha mycket uppmärksamhet och klarar inte riktigt av att vara på sidan.

Kanske framförallt det där om att inte ha något att säga till om men att ändå förväntas finna sig i situationen. Sambon pratar så fint om att vi är en familj och så, men ändå så ska jag inte lägga mig i vissa saker. Det går inte ihop för mig och det blir nästan frustrerande. Ibland kan jag titta på hans barn och tänka: tänk om det var vårt gemensamma barn som satt där istället för hans barn. Det är så tydligt att barnet inte är mitt och jag har så svårt att sätta mig in i de situationerna där en person tar sig an ett barn som inte är personens egna barn. Hela barnets närvaro lider jag av. Elakt att säga, men så är det. Jag tänker mig in i situationer där jag stör mig på barnet och tänker att jag inte hade tänkt/gjort samma sak om barnet var mitt eget. Barnet är 6 år.

Men det kanske inte passar dig att leva med någon annans barn?Alla är inte gjorda för det.Bli särbo/hitta lyckan med en man utan barn.

Vad får dig att tro att det handlar om uppmärksamhet? Hade barnet varit tystlåten och snäll så hade det kanske inte varit likadant, så visst tar barnet mycket uppmärksamhet och sättet barnet gör det gör att jag känner irritation kring situationen. Det handlar inte om att jag vill ha all fokus på mig, bara att hans barn skulle ta mindre plats och inte vara så krävande vilket jag tror att det i grund och botten handlar om. Det skulle vara lättare om vi var själva.

Jag vill helst inte det. Jag tänkte att det kanske fanns något sätt att få det att fungera i situationen som är nu. Min sambo är en bra person som jag inte släpper i första taget.

Kan ni inte göra så att ni är särbos de veckor han har barnet och bor tillsammans de veckor som han är barnfri? Det är ju liksom inget måste att vara delaktig gällande sin sambos barn bara för att man har en relation.