Försökt ett år, möte med fertilitetsläkare inom kort - vad kan man förvänta sig?

Alla infertilitetsutredningar har samma grund. VUL, blodprover på dig och spermaprov. Vare sig äl-test eller temp. är ett bevis på äl så du ska ta progesteronprov för att verkligen veta om du haft äl. Oregelbunden mens och långa cykler tyder i regel på fel på äl. Är felet din äl får du mest troligt pergotime. Att du kan bli gravid räknas som oerhört positivt för ytterst, ytterst få av dem som kan bli gravid kan inte få barn.

Lycka till!

Jättetråkigt att ni befinner er i den här situationen :( Jag beklagar missfallet och att det tar sådan tid. 

Det där med att orka är en väldigt bra fråga, för det är just det som är det svåraste när man har svårt att få barn. Det finns nog inget jättebra svar heller. För mig har det varit viktigt att ta en dag i taget och försöka att inte hänga upp hela sitt liv på graviditeten. Önskan blir inte direkt mindre med tiden, tvärtom, men lever man bara för utredning, behandling och slutligen plusset på stickan och allt vad det innebär finns det risk att det tar LÅNG tid innan saker blir bättre.

Vad man kan göra är att bl.a. fokusera på saker man kan påverka i livet. Gräv ner dig lite extra i jobbet eller fritidssysslor. Ta hand om dig själv, inte för att bli gravid utan för att DU behöver må bra. Skäm bort dig med saker du inte kan göra sen, t.ex. goda saker att äta eller fina grejer/kläder till just dig. Det tar inte bort längtan eller frustrationen helt, men ju mer du bygger upp ditt liv som inte har med barnaskaffandet att göra ju lättare blir det att stå ut. 

Det låter som att du anklagar dig själv väldigt mycket för era problem, men än så länge finns det inte en enda sak som talar för att det verkligen är så. Ett missfall beror i 99,9% av fallen på embryot självt. Något har gått snett i utvecklingen. Det kan bero på att någon av er delat med sig av felaktiga anlag, eller att delningen inte funkat som den ska. Din kropp har bara gjort det den ska och stött ut det som tyvärr inte kunde bli ett friskt barn. Plågsamt, men sant. 

Som kvinna tror jag att det är lätt att ta på sig ansvaret och skulden för att det inte går. Vi peppras fulla med tips och råd om hur vi ska bli fertila och tror därför att vi kan påverka detta genom allt ifrån kost och motion till våra privata tankar. Det är dock inte sant. Det beror lika ofta på kvinnan som på mannen, kom ihåg det. Jag visste att våra problem berodde på mig, jag var helt hundra på det. Gissa hur paff jag blev när vi fick svaret att maken hade både få och dåliga simmare och utan tvekan var orsaken till att vi inte kunde. 

När vi gjorde utredning pratade vi mycket med läkaren. Vi hade möjlighet att ställa frågor, vilket jag gjorde om just vad som kunde orsaka barnlösheten. Vår läkare avfärdade alla mina paranoior om att jag åt fel eller stressade för mycket. Hon berättade om undersökningarna vi hade framför oss och vilka alternativ som kunde bli aktuella. Vi tog blodprover, jag fick göra gynundersökning och vaginalt ultraljud. Vi mättes och vägdes. Senare gjorde jag kontinuerliga blodprover för att mäta hormonhalter under hela cykeln samt fick göra kontrastultraljud av äggstockarna. 

Undrar du över något är det bara att fråga :) Grattis till att ni ska på utredning, för nu jäklar kan det börja hända saker :) Försök att lägga oron på hyllan, för just nu gör den ingen nytta mer än att den äter upp dig. Förhoppningsvis kan ni inom kort få svar på vad som är knas och få den hjälp ni behöver, eller ännu hellre - du blir gravid utan hjälp. Stort lycka till! 

Började nästan gråta av ditt fina, och långa, svar! Tack så mycket för råden och orden!

Är rätt skraj över proverna.. Inte egentligen för vad de visar (iaf inte än!) utan mest för att jag är så sjukt nålrädd och tycker det är så otroligt obehagligt med läkare. Svimmade av förra ggn jag tog ett blodprov i armen =P 

Är det i fingret eller i armen de brukar ta blodprov under en undersökning?
Löste det sig för er eller hur är er status nu?
Tack igen <3

Det är bara 2 blodprover i armen så det går snabbt och lätt. Säg att du är nervös så tar de det extra lugnt.

Hejsan.

Vi ska på vårt första samtal/prover i slutet av februari. Mannen är "felet" men är ändå jätte nervös att proverna ska visa att de även är fel på mig så att vi inte kommer kunna få ett barn.

Jag har en barn sen tidigare och trodde de skulle räcka men varje månad är hemsk tiden när mensen dyker upp och längtan blir bara större och större. Är så jobbigt att gå och bära detta själv.

Tråkigt att ni är i den här situationen, jag beklagar :( 

Vet att det kanske inte hjälper just nu, men det är väldigt ovanligt att man inte kan få barn ens med hjälp. De allra flesta problem går att lösa. Nu för tiden har man ju till och med lyckats transplantera livmoder som sedan åstadkommit en fullgången graviditet, och det var det problemet som inte gick att lösa förr. Oron kommer säkert sitta i tills du blir gravid och får bevisat att du faktiskt kan, men försök att inte lägga det här ansvaret på dina axlar. 

Du behöver inte bära bördan själv. Här finns många som förstår din oro och längtan :) Lycka till! 

Klart det går att lösa :) Min mans spermier är så få och trötta att vi fått göra IVF med mikroinjektion (ICSI). De tar alltså en spermie som ser fin ut och injicerar in i ägget. På det sättet behövs bara någon enstaka spermie för att det ska bli barn. Och vad gäller äggen går ju det att lösa också. Kanske, i allra värsta fall, behövs en äggdonation. Vet inte hur du känner för det, då blir det inte ditt biologiska barn, men det blir ditt barn. 

Och klart det tär ändå. Det är fint att du tänker på alla oss som inte fått något barn ännu, men det är ju inte riktigt så enkelt med barnlängtan. Det gör ont ändå, kan jag tänka mig, hur tacksam man än är för det mirakel man redan fått. 

Klart det går att lösa :) Min mans spermier är så få och trötta att vi fått göra IVF med mikroinjektion (ICSI). De tar alltså en spermie som ser fin ut och injicerar in i ägget. På det sättet behövs bara någon enstaka spermie för att det ska bli barn. Och vad gäller äggen går ju det att lösa också. Kanske, i allra värsta fall, behövs en äggdonation. Vet inte hur du känner för det, då blir det inte ditt biologiska barn, men det blir ditt barn. 

Och klart det tär ändå. Det är fint att du tänker på alla oss som inte fått något barn ännu, men det är ju inte riktigt så enkelt med barnlängtan. Det gör ont ändå, kan jag tänka mig, hur tacksam man än är för det mirakel man redan fått.