Trött bonusmamma

Låter asjobbigt.

Jag hade pratat med pappan och framfört vad jag krävde för ändringar för att stå ut. Sen bestämma regler och sen tillsammans berätta att fr o med nu gäller detta-och sen inte ge efter! Blir jobbigt ett tag, men när barnet fattar att nu funkar inte de vanliga gnället så kommer det förhoppningsvis lugna ner sig.

Styrkekramar:)

Det är ju nåt fel på ungen. Barnet behöver utredas.

jag reagerar på att barnet inte klarar av att åka vanliga skolskjutsen, det kan var ett tecken på någon form av svårigheter och inte bara på "bortskämt beteende". Det låter onekligen som om barnet är bortskämt och gapar sig till att få bestämma, men det kan ju bottna i att barnet faktiskt har svårigheter men att föräldrarna inte riktigt förstått det

Varför skulle det vara fel på ungen?

Men 7 år är ju inte så gammalt. Inte alla 7 åringar är duktiga på att fixa något att äta själva, och kanske skolskjutsen upplevs som hemsk. Degigt bröd gillar väl ingen men vad beträffar en del saker får ni prata om varför barnet inte ska gnälla (ibland kul saker för barnet, ibland kul saker för vuxna), och noga visa hur man gör med disk och tvätt. För övrigt får väl pappan fixa markservicen, varför ska du? Ibland är en mild utskällning inte fel, typ varför ska vi alltid anpassa oss till dig, det är inte rättvist, det är inte trevligt för någon när du gnäller, i stället kan du ....

Du mår dåligt och pappan mår dåligt. Jag tror inte barnet mår så bra heller. En sjuåring ska inte heller bestämma så mycket som ni låter hen göra. Ni verkar behöva hjälp. Vänd er till kommunen, de flesta har föräldrakurser som man kan gå. Pappan tror jag behöver engagera sig lite mer. Visst att han mår dåligt men det är inte rätt att lägga över ansvaret för barnet på dig. Om han inte orkar så får han ta det med mamman. Det är ju deras barn.

Hans barn - hans ansvar. Orkar han inte ta hand om sitt barn får han lösa det. Du ska bara göra det DU vill.

Förklara för pappan att du hädanefter kommer att laga mat du gillar (men det är ju trevligt om du ibland lagar barnets favoritmat om du vill och själv gillar den maten)  och på bestämda tider. Leksaker som inte ligger där de ska eller inte hämtas utan gnäll vid tillsägelse åker i soporna och INGA NYA KÖPS.
Kläder som inte ligger i tvättunnan tvättas inte. Ligger kläderna där de inte ska kan ni ju välja om de ska läggas i förrådet eller läggas in i barnets rum alt kastas/läggas undan så får barnet fråga efter dem och då själv lägga dem där de ska vara.
Ang skolskjutsen, försök ta reda på vad som är jobbigt, är de andra barnen elaka? Har barnet ett funktionshinder eller något som gör det hela jobbigt? Eller är det att passa tiden som är jobbig?

Givetvis måste ni tala med barnet om detta att dessa regler kommer att gälla from nu. Ni måste också vara överens och verkligen ta striden kring detta, även pappan. Enad front ni två kring reglerna.
Sätt gärna upp dem på synlig plats så barnet kan läsa själv och ordna kanske en belöning tex i form av en ritad stjärna på ett schema. När schemat är fullt (man kan ta tex 20 stjärnor) så får barnet välja en rolig aktivitet. (Inom det ni klarar ekonomiskt. Det kan ju även innebära spel tillsammans allihopa) Gnäller barnet och/eller inte gör som det blir tillsagt tas ev en stjärna bort. Alla barn gnäller ju ibland så det där får ni väl ha lite fingertoppskänsla med.

Håller med rappakalja ovan. Du har fått ta på dig ett större ansvar än vad du vill, låter det som. Det blir svårt för dig när det är mycket som slinker förbi, när pappan accepterar mycket. Hårt mot hårt är den enda rätta vägen, precis som rappakalja sa. Gnäll är ju ett faktum men detta känns som en uppfostrings/respektfråga. Varför tror du han lyssnar mer hos mamman?

Jag blev för övrigt nyfiken kring varför det störde dig att han inte såg dig som sin mamma men hävdade att mammans kille var hans pappa också. Vill du gärna vara en förälder för barnet? Hur är relationen mellan pappan och mamman? Varför vill barnet säga så till dig, testar han dig? Har han känt mammans kille längre än dig? Vill du att han ser dig som en förälder? Varför är det viktigt för dig?

Kan det hjälpa dig i din roll att fundera kring hur du själv vll ha det och agera därefter? Det blir extra svårt för dig när din kille inte är 100% närvarande själv. Om han inte kan ta ansvar för föräldrarollen - ska barnet vara så mycket hos er? Det är ju ändå hans ansvar kring barnet och kan han inte hantera det så kanske det borde funderas kring.

En sjuåring är faktiskt ganska liten!
Jag (som själv har en sjuårig pojke) tycker att detta med disk och tvätt och leksaker överallt låter normalt för åldern. Självklart ska han lära sig sånt och det är bara tjat/belöningar/negativa konsekvenser som hjälper. Sedan tycker jag att det verkar som om han får bestämma alldeles för mycket, vad ni ska äta och vart ni ska åka.
Hos oss bestämmer vi vuxna vad vi äter och vart vi åker. Men pojken är en ganska sur och gnällig liten person så ibland vägrar han maten och får lägga sig utan kvällsmat och ibland stannar han hemma istället för att följa med. Helt ok tycker vi, även om vi skulle önska att han vara trevligare. Vad gäller mat är det helt ok för oss att han tex bara äter pastan eller riset om han inte gillar det andra. Sånt där rätar alltid ut sig så småningom.
Men viktigast av allt: Se till att din man tar åtminstone 75% av ansvaret!

Och så kommer det här snacket om utredningar hit och dit och diagnoser kors och tvärs. Jag TROR att barnet är fruktansvärt bortskämd och en aning ouppfostrad.

Åh, det klassiska 7-årings-gnället! Ett till två års gnällig röst, gnällig betoning, gnälligt uttal, you name it. Blääää!

Med tre barn har jag gått igenom det här tre gånger. Första gången trodde jag att det var något fel på gnällungen och att det skulle vara så här för alltid. Men efter dryga året så försvann gnällungen och mitt fantastiska barn kom tillbaka.

Jag tror att du är på helt rätt spår när du sätter ner foten och slutar ge efter för gnället. Laga den mat du har planerat. Tvätta det som är i tvättkorgen. Fortsätt surfa på datorn. Osv. Det som barnet gnäller om får han inte igenom men det barnet ber snällt om kan han få. Om pappan sen börjar curla och städar upp efter barnet så är det pappans problem.

Håller med, gnäll är något jag verkligen ogillar. Men resten låter rätt normalt, därmed inte sagt att 7-åringens ord är lag.
Det har lite med ålder också, många 6-7-åringar kan vara olidligt jobbiga. Helt plötslig får de för sig att de ska bestämma allt hemma och blir både frustrerade och förvånade att det inte är så.

Sedan ansvaret, du kanske kan be honom gnälla hos pappan om det inte duger. Något som hjälpte här hemma, det var att konskekvent påpeka om man vill ha något, att någon ska lyssna och vill ha ett inflytande så har det varit två viktiga saker
Man gnällde inte, då lyssnade vi INTE
Inflytande får man efter ansvar. Vill man ha inflytande (efter ålder) så får man visa att man är gammal nog.

Är det konstigt tycker du att barnet protesterar och gnäller när hen sedan får som hen vill? Att han vinner diskussionen (som det inte ska vara någon) om vad ni ska äta för mat eller vilken aktivitet som skall göras visar honom ju enbart att det är _han_ som bestämmer _över dig_.

Jag tycker inte att du ska klaga på att barnet gnäller och är besvärlig, det är ju ni som gjort hen sådan. Barn är smarta, de testar och observerar. Lär sig. Detta är vad _han_ lärt sig.

Det är pappas ansvar,ställ inte upp för mycket.Låt pappan fixa det och om han behöver hjälp kan han ju fråga dig om råd.

Det är klart han fortsätter att gnälla, det fungerar ju, han får som han vill.

Det är pappans sak att uppfostra sin son, men det är klart att det är svårt att sätta gränser när man är deprimerad och trött, men ni måste nog i alla sätta er ned och bestämma vilka beteenden som är acceptabla hos er.

Mina barn är 3 och 5 år och de klarar av att ställa sin tallrik på diskbänken och hjälpa till att plocka undan sina saker när jag påminner om det. En sjuåring ska knappt behöva påminnas som den inte är inne i något annat. 

Sätt stopp för det här nu! Har en släkting som låtit det fortgå och nu sitter de där med en 17-åring som beter sig på precis samma sätt fast hon tar till fula ord ch våld för att få sin vilja igenom.

Det lönar ju sig för ungen att gnälla så varför skulle han inte göra det?