Fuck cancer!!! Hur förbereder man sig för det värsta?

Det går inte att förbereda sig på ett bra sätt. Man får nog bara acceptera det. Var så mycket du kan med din pappa. Skapa nya minnen. Håll inte inne med din sorg. 

Nu är inte detta samma sak men när min mormor var döende, har min mamma berättat för mig hur hon hade det, så var mamma rätt mycket uppe hos mormor. Jag var bara 6 år då. De pratade mycket och mormor ångrade att hon inte var så mycket med oss som hon borde. Mamma hade en annan sorg oxå och det var att morfar var alkoholist och kunde komma hem berusad och började slå mamma ovanför bröstet. Mormor låg bara och grät. Det var morfar det var synd om inte mormor. 

Det enda du kan göra är att prata. Prata, prata, prata. Prata med din pappa, prata med din mamma. Har du syskon så prata med dem, prata med ev vänner till din pappa. 

Ta itu med det praktiska, om du vill och din mamma vill ha och behöver din hjälp. Din pappa har säkert också önskemål där.

Det är tungt, det är jobbigt, du kommer att vara arg och ledsen och glad och förvirrad och du kommer se din pappa på håll ute på stan och du kommer att undra var din pappa är när du kommer hem till din mamma och.... Så är det. Och så får det vara.

Sen, om jag får lov att vara lite bitter så här på kvällskvisten: Din pappa fick i alla fall 73 år. Det fick inte min mamma, som dog i cancer när hon var 45.

Det känns svårt att prata med honom med, han är inte min pappa längre och det blir bara som en stor tung klump i bröstet varje gång. Vet inte hur jag ska beskriva. Känner mig mestadels bara tom och att höra hur pappa mår så dåligt gör det liksom värre. Jag vet att jag måste ta till vara på tiden men vet inte hur jag ska orka det.

Jag vill ju veta vad vi har att vänta oss i sjukdomsförloppet. Hur kommer han att bli?

Min svärmor avled nyligen i cancer. 65 år gammal... Den vidriga sjukdomen förvandlade henne från en stark, levnadsglad och vältränad kvinna till ett skelett på knappt tre månader. Jag förstår att du vill veta hur det kommer att bli, problemet är att det vet ingen. Inte ens överläkaren på onkologen eller specialisterna på ks kunde ge oss någon uppfattning om hur det skulle bli eller hur lång tid det skulle ta. Men det ska finnas en vårdplanering för din pappa och på ett sånt möte ska närstående kunna vara med. Det låter ju jättekonstigt att han vårdas i hemmet utan att din mamma varit med på ett sånt möte?

Ja det är en fruktansvärd sjukdom! Ne det är sant, är bara jobbigt att inte veta. Ja han är fortfarande kvar hemma. Mamma har blivit erbjuden avlastning och LAH kommer ut så fort dom ringer. Men nu på sista tiden har han varit så dålig så LAH valt att ta med honom in istället. ET utredning pågår nu för varför han mår såhär dåligt. Så vi får väl se vad den visar. Men känns som dom pratar mer med pappa om det än med oss.

Vet vad du går igenom.. Förlorade min pappa för 1,5år sedan, endast 63 år... Jag var med när läkarna lämnade beskedet att allt hopp var borta och satt vid han sida in i det sista. I sex dygn höll han sig sedan kvar, vår älskade kämpe. Visade sig att jag var gravid då men hann inget berätta eftersom vi inte upptäckte det fören efteråt.. Men enda råd: lämna inget osagt. Berätta hur mycket han betyder för dig, att du älskar honom etc. Samtalen jag hade med pappa värmer i mitt hjärta för alltid

(Mobilen låste sig, hann inte skriva klart).. Mitt tips nr två är att sörj tillsammans med dina familjemedlemmar. Prata och stötta varandra. Det enda lite positiva med min fars bortgång var/är att jag fick en djupare relation till mitt syskon.