Frivilligt barnfri kvinna och man med barn?

Vänta, ge det tid. Snart är de äldre och skiter i er.

Jag bor ihop med en man som har ett barn sedan tidigare. När vi träffades hade jag inga barn men nu har vi två gemensamma. 

Jag önskar inte bort mitt liv eller mina barn, men jag kan säga att om jag hade vetat hur mycket slit, psykiskt och fysiskt, det är med bonusbarn så hade jag inte gett mig in i det. Jag kan inte komma ifrån känslan att bonusbarnet är "utomstående" på ett sätt som mina barn inte är. Mina barn är liksom en del av mig och jag kan vara precis hur jag vill med dem, men när bonusen är med så...är det inte samma sak helt enkelt. Svårt att sätta fingret på exakt hur det är. 

Om du redan nu känner att barnen är "i vägen" så kommer det högst troligen inte att ändra sig till det bättre. 

Nej, det kommer med största sannolikhet inte att fungera. För allas bästa tycker jag du ska bryta upp redan nu.

Jag är frivilligt barnfri och lever med en man som har (ett) barn. Barnet bor dock halva tiden med oss, vilket definitivt har underlättat för mig. Jag är precis som du, TS - har stort behov av att få vara ifred, vill inte känna press, avskyr att "tvingas" umgås. Vet inte om jag hade fixat att ha barn på heltid faktiskt. Är helt medveten om att sambons barn så småningom kan välja att bo mer hos oss, och det kan bli jobbigt för mig. Då kommer hen dock vara äldre och antagligen inte i lika stort behov av ständigt sällskap.

Det är knepigt. Har nog inte så mkt råd att ge :( Förutom att allt har blivit lättare och lättare för mig, i takt med att tiden gått. Jag har vant mig vid livet med barn. Vissa saker som kändes jobbiga förut känns helt okej nu. Det tar dock tid.

(Innan nån hugger: Jag och min bonus har superbra kontakt. Finns mkt kärlek mellan oss. Hen känner sig definitivt inte ovälkommen av mig. Det är framför allt att jag är så mån om barnets väl och ve och jobbar hårt för att allt ska funka som sliter på mig. Det tar jag igen på barnfri tid.)

Jag tror inte att de kommer att ändra med tiden, för de är sådana personer att de helst vill vara med hela tiden och de är inte så små heller. De har inga kompisar efter skoltid, de har inga fritidsintressen utanför hemmet, sover aldrig över hos kompisar osv. De är nöjda  med det och det är även min partner. Han vill att de ska vara med honom alltid. Han tycker jag får acceptera att de är med hela tiden. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar det. Därför brukar jag ha egna ensamma helger för att få tid utan dem men jag trivs inte heller med att vara ensam hela tiden utan vill ha en man att dela tiden med. Vi har mestadels kontakt via telefon och ses i helgerna, kanske tre helger i månaden. Jag skulle också vilja ha en man som är mer närvarande i mitt liv. Att man kan dela upplevelser tillsammans som ett vuxet par.

Barnen gillar mig och jag dem men det är det där påtvingade, icke avslappnade som känns tungt. Och att de alltid, alltid är där! Jag tror inte de nånsin kommer försvinna iväg på egna aktiviteter för den äldsta är redan fjorton. Ser fram emot att de ännu som vuxna är likadana. Befarar att de aldrig flyttar hemifrån och om de gör det bygger de hus bredvid där de har mark att bygga på och kommer ändå att ränna över till mannen dagligen.

Är man ensamvarg och vill umgås egentid med sin älskade,då är det svårt om han har barnen heltid.Man ska nog tänka på sig själv,och inte tvingas till ett liv där det känns inte bra.

Jag är mamma med barn på heltid, min man har inga barn. Personligen har jag också stort behov av ensamtid så det blev en stor omställning för mig när barnen (då 13-15 år) slutade åka till pappa varannan helg. Jag tror att det gör att jag har större förståelse för att min man behöver egen tid med mig plus naturligtvis möjlighet att komma undan och stänga dörren om sig själv här hemma.

Nu har vi lite lättare än er eftersom barnen är väldigt sociala och har flera fritidsintressen. De är ofta iväg med sina aktiviteter hela helgen så vi har 1-2 barnfria helger per månad. Sen har vi lite större påfrestning med yngsta som har Aspergers och ADD, kräver liiite extra av resten av familjen i förståelse och anpassning.

Men att ha som ni med barnen hemma och i samma rum hela tiden vet jag inte om jag hade stått ut med. Och att ha så totalt olika syn på att ha barnen inpå sig hela tiden gör det nog extra svårt för er att bli lyckliga i längden.

Men en dag blir barnen vuxna och har eget liv.Skulle inte flytta ihop med en man som har barn boende hos sig.Hade det varit äkta skulle jag väntat tills barnen är vuxna.Och vara särbo istället