Uppgiven, å ensam..
Hej....
Jag hat lite frågor jag skulle vilja ha lite hjälp med... Men innan jag gör detta så skulle jag verkligen vilja säga att efter att varit runt å läst på familjeliv så betackar jag mig människor som enbart är ute efter att ösa Skit på mig.. Tack för förståelse...
Grunden är som följer.. 3 pojkar, den siste är sjuk.. Född sjuk.. Spenderade otroligt lång tid med honom på sjukhus... Å det har gett slitningar på mig, fadern och syskonen hemma.
Fadern och jag separerade nyligen och han valde att flytta ca 15 mil från där vi bor i dagsläget.
Han flyttade för att han ville ha sin släkt runt sig för han var så ledsen och sårad. Å jag sa inget om det. Var ju ledsen över att han blivit så sårad. Men jag tänkte väl att bara han kommer över sin bitterhet så kommer han inse att det är barnen som är det viktigaste.
Men, nu 4 månader efter han flyttade så har han ny tjej och har gått vidare. Han har sina barn motvilligt, varannan helg oftast försöker han slippa undan genom bortförklaringar och anledningar till att inte kunna åka hit.
Han säger att han kan hämta dom två största och ta med dom till honom. Det är ju snällt, men han glömmer sitt 3:dje barn. Han kan inte ta honom för han är väldigt sjuk än och vi försöker allt för att skydda honom från alla sjukdomar då det kan resultera i dödssjuk för honom. Samt att han vårdas i hemmet av LSS och vi här lever efter honom. Till saken hör då oxå att han inte har en egen bostad där han bor nu. Utan sover på soffan hos sin mamma eller i en källare. När han tar med barnen ner så är dom hos hans mamma. Hon bor i en 3:a, dom är tre som bor i lägenheten innan, å så är det min exman och dom två äldsta barnen sant att oftast så är hans syster och hennes sambo och hund oxå i lghen. Samt att alla röker.
När dom kommer hem är dom helt upp och ner. Inger fungerar, inte sömnen, inga rutiner, inget. Plus att varje gång så får jag börja om att återknyta relationen mellan dom två stora och sin lillebror. Dom gillar honom inte. Så är det tyvärr. Men det blir i alla fall hållbart igen efter några dagar hemma.
Å jag har blivit både utbränd och väldigt, väldigt trött och jag kämpar som ett djur.
Å det jag undrar är
1 När man har gemensamvårdnad kan man kräva att han har barnen 50%?
2 Finns det något man kan göra åt att han säger han ska komma men inte dyker upp?
3 var vänder man sig för att få hjälp i detta?
4 Han blir bara arg på mig när jag säger något å slänger på i örat, finns det någon gratis hjälp man kan få?
5 Jag har bett om ensamvårdnad, vilket jag absolut inte skulle föredra men han vill absolut inte ge mig det, å detta skapar en irritation för jag vill inte att dom få krafter jag har går mot honom i form av ilska för att han behandlat oss illa. Vem tar tag i sådant?
Jag känner mig otroligt uppgiven och mitt liv levs inom fyra väggar sedan början 2014 när detta började. Jag får ingen hjälp när jag ber om det. Och han kommer absolut inte frivilligt och hjälper till. Han saknar tyvärr ansvarskänslan helt, det vet väldigt många i omgivninhen så nej jag känner mig inte trygg när jag lämnar barnen med honom för han vaknar t ex inte av något.
Jag behöver verkligen veta var jag ska vända mig. För att få hjälp med allt detta. Jag vände mig till sociale och dom skicka mig till någon familjerådgivare/rätten men hon skulle inte sitta där så hon visste inget.
Å nu är det blankt...........
