Blandade känslor ang. styvbarn

Hur ger ni dem uppmärksamhet annars? Jag gissar de inte får så mycket utan måste lura sig till den.

Jag brukade ljuga om att jag hade ont när jag egentligen bara var ledsen. Tror det är ganska vanligt att göra så som barn.

 De får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Hur det är hos mamman vet jag ju inte exakt, men hon är verkligen bebisen i det huset och är van att få som hon vill, eftersom hon tjuter och då är det ju synd om henne...

Det senaste halvåret har de haft mindre aktiviteter (efter lite påtryckningar..) och varit hemma mer och även varit mer med kompisar, men det har inte blivit någon förändring.

Hon är inte det ledsna barnet. Är hon ledsen märks det tydligt. Detta kommer nog tyvärr från mamman, då hon är likadan.

Jag känner verkligen igen mig i din trådstart.

Lever med en man som har tonårsbarn, jag lägger mig aldrig i konflikterna men märker att jag blir så stressad av ljudnivån hemma.

Speciellt så är det så jobbigt med ena barnet som är 15 men som beter sig som 5. Är alltid hemma o kräver ständig uppmärksamhet. Väcker mig o pappan kl 7 på söndagsmorgnarna o skriker att vi ska bre mackor till honom. Sen så skriker ungen om man inte har tid att hela tiden sitta med o titta på när han spelar tv spel. Bara några exempel!

Lider i det tysta men irriterar mig på föräldrarna o speciellt på min sambo som bekräftar barnens dåliga beteende hela tiden.

Men man måste va tyst för annars anses man vara den elaka styvmorsan.

Prata med pappan. Fråga lite försiktigt om det kanske är något allvarligt fel på barnet som jämt har ont någonstans, om ni kanske måste boka läkartid för att undersöka barnet. Då har du visat dig vänlig men iaf fått fram att barnet verkar ha ont ovanligt ofta.
Kanske får pappan sig en tankeställare, kanske är han redan medveten om det och säger det också, då kan du fråga varför beteendet uppmuntras? Det är ju knappast för barnets bästa då det en vacker dag ska ut på egna ben och där är det ingen som bryr sig.

Pappan kanske ogillar mammans beteende, men inte ser att barnet är likadant, så det är också en bra sak att påpeka.

Sen bör ni också sätta er ner och diskutera hur ni vill ha det i ert hem. vill ni uppfostra lipsillar? Fast du kanske ska lägga upp det lite finare Om ni har en gemensam inställning till hur ni vill ha det kan ni gemensamt jobba för att komma dit. Men det krävs att även han tar sin bit och inte blir den mesigt tröstande föräldern bara för att slippa ta tag i problemet.

Uppmuntra barnen vid bra beteenden, säg ifrån och ev ignorera vid dåligt. Visst är det drygt och jobbigt innan barnen fattar, men belöningen gör det värt det.

Alternativet är att stå ut tills de är vuxna och flyttar eller hoppas på att de väljer att bo hos mamman på heltid.

Kan vara så med skilsmässo barn att de känner att de får massor av uppmärksamhet o kärlek av den ena föräldern som inte träffat en ny ,medan den som träffat ny partner är upp över öronen på sin nya partner. Då undrar barnen varför de inte får kärlek längre ( även om de får) som sin lilla familj fick innan. Då är det de enda sättet att få det genom att ha ont , gnälla osv för att se om de fortfarande är älskade av sin pappa. Det du kan göta är att gå in och visa att du är på deras sida att du inte kommer sno deras pappa och visa dem att du också tycker om dem och vill vara en del av detas familj inte ta den. ???? är själv skilsmässo barn och hag har betett mig riktigt dåligt.

Känner verkligen igen mig i att man blir helt galen i det där gnällandet och tjurandet. Har kunnat bli helt galen på det. Varje gång hon har gnällt så har jag tyckt om henne lite mindre, liksom. Hon har varit ett störande inslag. Har på senaste tiden dock insett att barnets humör i VÄLDIGT HÖG grad speglar hur jag och hennes pappa är just då. Är vi glada och positiva och stressfria och härliga mot varandra så är det för det mesta väldigt harmoniskt även med hans dotter. Har vi mycket att göra, är stressade eller har bråkat så är barnet i ungefär samma känsla. Självklart finns det undantag beroende på yttre faktorer (eller ingenting alls) som gör att hon är gnällig eller så, men överlag tror jag barnen känner av mer än vad man tror. Självklart är det svårt att alltid vara på bra humör och det finns ju yttre faktorer som spelar in i hur man mår, men oftast stör iallafall jag mig som mest på hans dotter när jag själv har mycket omkring mig. Dock förstår jag på det du skriver att det finns en i grunden dålig uppfostran och en mamma som inte verkar helt reko. Är det som mest i samband med att de skiftar boende? Det kan ju vara så att det är väldigt jobbigt för dem att byta fram och tillbaka. Jag märker på min mans barn att hon blir extra gnällig och kaxig när hon just varit hos sin mamma. Låter som att barnens mamma i ditt fall är den som sätter käppar i hjulet för barnen.

Tro mig, jag har sagt just dessa saker till pappan. Det hjälpte absolut ingenting. 

Jag tyckte att om någon "utomstående" säger att något måste vara allvarligt fel på barnet och att hon borde gå till doktorn, så borde han ju reagera, men icke. 

Jag tror väl eg. att största problemet är att han inte vill förlora sina barn. Mamman kan vara väldigt elak... Men problemet är ju att barnen inte gynnas av detta i längden och det vägrar han ju se..

Barnen var så långt innan jag träffade honom, vilket var ett par år efter att mamman träffade en ny. Mamman var visserligen rätt snabb på att både träffa en ny och bli sambo, så jag vet inte hur det kan ha påverkat dem, men det är ju ganska många år sedan och han verkar vara en bra styvpappa så det känns inte som om det borde vara problemet..

Jag har hela tiden varit väldigt tydlig med att jag inte kommer försöka sno deras pappa :)  Jag ser till att de får egentid med sin pappa också så jag inte är med varenda sekund.