Någon som bryr sig?

Vi satt här hemma och prata ikväll och insåg hur lite alla egentligen bryr sig. Är vi verkligen dom enda som har det så här.

Först lite runt omkring. Vi fick barn nu under hösten, det är vårat första barn och alla andras första barnbarn. Dvs Farmor, farfar, mormor och morfars första barnbarn. Man kan ju tänka sig att dom skulle hänga på låset för att få träffa sin lilla stjärna men så är det verkligen inte. Snarare tvärtom. Alla säger ju så klart att dom är jätteglada över att han finns och talar man med dom per telefon så är det så klart en del prat om honom också. Vi skickar lite bilder och filmer på honom för att hålla "intresset" vid liv men ärligt talat är vi bara för krävande eller ska mor och farföräldrar bry sig mer.än

Farfar: Har ALLTID lika bråttom. Han använder det ordet varje gång. Och varje gång han har det så där bråttom så slutar det med att han åker hem och lägger sig på sängen. Han är hundvakt ibland och brukar passa på att svänga förbi med hundarna när han har vägarna förbi men kommer definitivt inte upp någon stund utan dom får vi hämta, utanför, i bilen. Han brukar fråga hur M mår när vi hör av oss men ringer absolut inte själv för att bara kolla läget.  

Farmor: Sitter mest hemma- Kommer inte förbi på några spontana besök eller planerade för den delen. Kan ibland slänga ur sig att hon tycker det varit för lång tid mellan gångerna som vi har varit dit. Har varit barnvakt två gånger, kortare svängar på nån timme. Hör inte av sig och frågar hur han mår. Kan ibland hitta något hemma som tillhört mig när jag var liten och är ivrig på att berätta att det finns där om vi vill ha det.  

Morfar: Sen hans nya kvinna blev pensionär så har hon mer eller mindre bott hos honom trots att dom bor 6 mil ifrån varandra normalt sett. Och när hon är hos honom blir han hennes lilla knähund. Ett exempel på det var när min fru nyligt fyllde år, morfar tycker alltid det är så viktigt att alla är med och firar hans kvinna men nu när frun fyllde år så hade hon så mycket att göra med en Janssons att hon inte hinner komma och fira henne. Morfar bara slätar över och försvarar henne och som grädde på moset blir morfar, som normalt är en social människa som gärna sitter kvar och talar länge med alla möjliga, väldigt stressad och vill hem och det bara efter en timme. Han har inte varit barnvakt åt M någon gång alls, men detta mer för att vi känner oss osäker att lämna sonen där då morfar redan försökt ge honom köttbulle och sett bett oss vara tyst när vi sagt åt honom att M inte ska äta sånt än då M bara är tre månader. Morfar kommer inte över på några spontana besök trots att han jobbar ett par dagar i veckan tvärs över vägen. Han hånar oss när vi ber honom ringa på telefonen istället för på dörrklockan för att inte väcka M eftersom våra hundar skäller då det ringer på dörren. Detta tar han upp lite nu och då som någon slags kritik. Bjuder vi honom på middag hör han av sig, ofta samma dag, och säger att han inte kommer. Ofta skriver han det till mig, pappa, på facebook för att slippa en känga av dottern.

Mormor är uppe i sitt eget med sin nya familj. Mormor jobbar 8 mil hemifrån så att det inte blir så mycket på vardagarna är ju fullt förståeligt. På helgerna bjuder hon ibland in oss på middag. Men att komma till oss är inte aktuellt. När P fyllde år så tyckte hon att P kunde fira den hos henne. Även om hon inte ville ha dit alla som ville komma så ville hon inte komma till oss. Hon är gärna barnvakt på hennes lediga dagar och det har hon även varit några gånger. Nu när vi ska åka bort över natten i slutet av januari ska M för första gången få sova borta men att vi skulle hitta en dag som passade mormor var problematiskt. Vi var totalt flexibla och sa att vilken dag som helst passar men det blev ändå svårt. Det är dock inte lika svårt att fråga oss om vi kan passa fruns halvsyrra varje onsdag för att mormor ska få ihop livspusslet på sitt nya jobb där hon ska provjobba. Då hennes nya man är bortrest i början av varje vecka och att hon själv nu ska tvingas jobba onsdagskvällar så behöver dom någon som antingen hämtar deras dotter och gör mat hemma hos dom eller hämtar henne och låter henne komma till oss på middag varje onsdag. Det är absolut inga problem att låsa upp alla våra onsdagar på obestämd tid framöver.

Jag vet inte men är vi bara för krävande. Det känns som att alla var glada över nyhetens behag nät han kom men nu, en tid efter, så är han inte lika viktig. Jag har vuxit upp men farmor och en farfar som jag minns med glädje, med en vilja att ha sina barnbarn. Jag kände mig alltid älskad när jag var där och saknad när jag inte var det. Men jag vill inte att min son ska inmatas med någon illusion om att dom bryr sig om dom inte gör det.

Det är så klart svårt att beskriva allt i sin helhet men i stort är det så här det ser ut. Hur ser det ut för alla andra ?