Ung kille, alkoholist, och otur i kärlek.
texten är kopierad, eftersom det var menat att bli ett mail först.hej allihopa!
Linus kan ni kalla mig, och jag har gjort en tråd här tidigare då jag beskrev mitt liv upp tills ja, nutid kan man säga. Bestämt mig för att spilla ut lite utav mina tankar här, och jag bjuder in er till att spekulera, tycka till, och skoja!
*Har varit oturligt kär 8-9 gånger, och har aldrig haft någon egentlig tur i kärlek. Detta har gett mig en rätt skev bild på kärlek som jag kommer utveckla senare i texten.
*Alkoholmissbruk. Dricker alldeles för mycket. Mycket mer än vad jag gjorde, men samtidigt håller de känslor i schack och jag mår för stunden bra.
* Vacklande självbild. Jag strävar helt enkelt efter att vara attraktiv. Så pass attraktiv att jag skulle kunna välja och vraka (fullt valda ord, men ni förstår poängen hoppas jag).
Hur som, till texten;
Yes, vill bara börja med att säga att jag hoppas alla haft en god jul, med bra käk och umgänge. Jag har alltid haft turen att få fira jul med släkt vänner, mycket mat, umgänge och helt enkelt god stämning. Det är också i dessa tillställningar som det blir alldeles för lätt att jämföra sig med andra. Ens kusiner, kanske en någon partner som är inbjuden eller vad som. För min del kan jag väl säga att jag alltid avundats mina kusiner. De ser bra ut, är långa, och har nu pluggat till diverse bra jobb. Missförstå mig inte, är ingen bitter person som missunnar dem detta. tvärtom, jag är en person som uppmuntrar och mår bra at folk som lyckas. Jag vill att människor, och då speciellt de runt mig ska lyckas. Däremot, kan jag inte rå för att känna en viss avund. Full egentligen, den här jävla skitsaken som kallas avundsjuka. Mitt liv vart väl inte riktigt som jag ville. Efter en tuff skolgång med mobbing och tja, absolut nada kärlek, så har jag nu tyvärr blivit rätt ytlig av mig. Jag vet att har en grym personlighet. Humor, charm, och har lätt att ta kontakt med folk och prata. problematiken är, att nu efter de erfarenheter jag själv har, så känns det som att allt egentligen är, trots min ålder på 25, fortfarande otroligt ytligt.
Vi kan ta ett exempel. Jag beslöt mig för att pröva tinder här för någon månad tillbaka. Hade hört lite skit om den och tänkte att jag skulle sätta mig ned en kväll med en kall öl och se vad det var för något. Efter att ha knåpat och lyckats fått ned appen, så loggade jag in. Visst jag insåg precis vad det gick ut på, men allvarligt, denna app fick mig verkligen att börja tänka. Här sitter jag, en kille på 25 år och dömer tjejer efter hur de ser ut. Precis så som jag blivit bemött och dömd. Jag mådde nästan illa när jag tänkte på att detta faktiskt var helt vanliga tjejer, men både bra egenskaper och dåliga egenskaper. Kanske hade det varit med om en massa tråkigheter, eller hade saker de var osäkra på. Kanske sökte det bara den där strimman av bekräftelse som jag sökte. Och där satt jag och "dissade" dem, för att de såg ut på ett sätt som jag inte fann attraktivt. Visst, det är en sådan app, och utsidan ger insidan en chans och allt vad de heter, men de är trots allt personer. Needless to say, jag tog bort appen.
Jag är en sjysst kille, med ett gott hjärta. Är inte våldsam om jag inte absolut tvingas till det, eller behöver försvara mig, utan lever och försöker lösa saker med min charm och humor. Har hjälpt människor både här och på flashback tidigare, genom att stötta dem till att se saker på ett annorlunda vis. Däremot.. just det här med kärlek, det skrämmer mig. Har aldrig fått min kärlek till någon besvarad, och jag är rädd att det har gjort mig likgiltig till det hela. Det enda jag kan tänka mig att träffa en kvinna för, är sex. Jag vill ha sex, bli bekräftad. jag vill att hon bekräftar mig på det mest primitiva sätt jag kan komma på, och det är det enda jag vill. Jag vet, jag låter säkert som ett svin, men det är jag inte. Det är bara såhär jag känner. Jag kan inte riktigt råda bot på min likgiltighet, utan den finns där. Konstant. tar jag kontakt med en tjej, raggar på henne, eller visar intresse, är det direkt för att jag vill att hon ska bekräfta mig i form av sex. tror att alkoholen kanske spär på denna likgiltighet en aning, vad vet jag. Jag har varit kär så många gånger att ja, det blev alldeles för smärtsamt tillslut. Kärlek för mig, innebär per automatik smärta, innan den ens har fått blomma ut.
Ska avrunda, men vill igen poängtera att jag inte ser mig själv som bitter, cynisk, eller att jag skulle se ned och hata tjejer på grund av mina kärleksproblem. Det gör jag inte, det är inte tjejernas fel. Det blev som de blev, och det kan ingen hållas ansvarig för. tycker ni tjejer är alldeles fantastiska, varma och roliga varelser, som jag önskat att jag fått ta del mer utav i min uppväxt. Nu känner jag väl också en liten rädsla över hur min likgiltighet som jag beskrev ovan, kommer påverka mina relationer i framtiden. Kanske är så att jag missar signaler, chanser, och möjligheter, enbart på grund utav att jag helt enkelt slutade tro på var kärleken betydde, och vad den var för något. Angående mitt alkoholmissbruk så super jag så fort jag har en ledig dag. Jag dricker för att glömma, för att drömma, för att gråta, skratta..Helt enkelt bara känna.
Har druckit en del nu, ber om ursäkt om texten är lite skev vid olika ställen. Undrar ni något, PMa/fråga här, så besvarar jag alla frågor jag får.
Hoppas igen att n i här har en bra jul, och en fin fortsättning!