Sambo jobbar inte :(

Orkar hon ens söka jobb när hon verkar göra allt i hemmet, jobbar 80% och är med barnen all tid efter de kommer hem från skolan?

hon jobbar INTE. Jag jobbar 80%...

gå på familjerådgivning? Kan vara en start. Hon kanske är rädd för att försöka jobba eftersom hon inte gjort det förut. Hon kanske inte tror att hon "kan" nåt annat än att vara hemma.

Ställ på henne lite. Säg som det är, att du går under av att ha det så här. Ni måste få till en förändring. Hon kanske kan jobba 50% i af ? 

Lyssna inte på anonyma idioter: Att ta hand om 2 barn och ett hus är INTE 80% arbetstid. Dessutom bidrar det inte med ett öre i inkomster för familjen!

Har själv som singel jobbat heltid med 4 barn i villa och mådde så jävla bra för att jag ÄNTLIGEN tagit mig ur en relation som på många vis var väldigt lik din. Med enorma skuldkänslor på mina axlar, men samtidigt också kärlekens motsats: ett spirande förakt. Och aldrig att jag längtade hem - det är den VÄRSTA känslan.-

Om din beskrivning är objektiv och du verkligen mår så dåligt som du beskriver, så tycker jag ABSOLUT att du skall göra följande:

Ta en långpromenad eller sätt dig ned med din sambo och säg att nu måste vi ha ett viktigt samtal, för jag behöver det!

Förklara NOGA vad du känner och TYDLIGT varför du känner detta. Fråga henne om hon förstår eller har några frågor kring din situation. Fråga henne om hon har några idéer på hur ni kan lösa denna situation tillsammans. Efter samtalet så är det lämpligt att du sätter en tidsfrist. Beroende på hur samtalet går, så separerar ni antingen direkt eller så ger du det tills tex semester DAG ETT att fatta beslut om fortsätta vidare eller separera. Om hon älskar dig och har en någorlunda liknkande världssyn som du, så finns ju den underbara möjligheten att hon vaknar upp och blir den fantastiskt bidragande sambon du efterlyser.

Om du väljer att separera, så minns detta: Din sambo kommer under inga som helst omständigheter att gå under i Sverige. Det finns ett starkt socialt skyddsnät som tar hand om henne om hon själv inte kan/vill.

Lycka till!

Jag skulle också rösta på familjerådgivning eller parterapi.

Hon borde ju inse att om din lön inte räcker till så har hon också en skydighet att hjälpa till att få er familj att gå runt ekonomiskt. Så hon måste ju då helt enkelt bara skaffa sig ett jobb. Och om hon är så pass "gammal" , med så lite arbetserfarenhet så får hon väl bara lov att ta det som erbjuds. Flippa burgerae på McDonalds om inte annat. 

Hon kanske inte behöver börja med heltid, hon kunde ju jobba några timmar varje dag då barnen är i skolan. Det skulle ju åtminstone dra in något och ge henne en mjukstart.

Städjobb? Så behöver hon ju inte jobba med männsikor.

Ok, hon vill inte jobba med människor. Men du verkar ju inte trivas med ditt jobb heller, men du gör det för att du måste. För nå måste ju få in pengar nånstansifrån. Kanske hon bara borde växa upp ite och lära sig att livet tyvärr inte alltid/bara går ut på att göra "vad man vill", utan ganska ofta handlar om "vad man måste".

Men tja, kan vara ganska svårt för dej att övertyga henne om det. Speciellt om det gått så långt att du upplever hatkänslor gentemot henne pga av din uppgivenhet över hela situationen. Så därför tror jag att familjerådgivning eller parterapi skulle vara bästa lösningen att börja med.

Har du pratat med henne om detta? Det är ju bättre att vara rak och tydlig än att bygga upp ett hat inombords. Hon kanske inte alls trivs med yrket hon utbildat sig till och därför känner ett stort motstånd till att söka jobb? Uppmuntra henne att läsa vidare, csn kan ge ett schysst tillskott i platt plånbok.

Prata med henne! Hon måste vakna och inse att ni inte kan leva på din inkomst bara ! Tänker mig in i situationen och skulle själv bli irriterad om min sambo (om jag hade nån) inte jobbade !

Ställ ett ultimatum. Antingen så bidrar hon eller så lämnar du henne.
Ditt liv är kort och värdefullt. Slösa inte bort det på att må dåligt. Om du mår bättre efter separationen så kommer dina barn att tacka dig!

Tack för alla tips.

Senast jag pratade med henne så förklarade jag lite hur jag kände att jag blir så jävla förbannad över att hon går hemma och tar "för mycket ansvar" med allt när det kommer till barnen.
Jag mena, hon går hemma typ varje dag och den enda sociala stimulans hon får är att vara och handla eller prata i telefon med bekanta. 

Sen så har jag gång på gång talat om att om det inte händer något kommer jag lämna henne ett visst datum. Det har i regel slutat med att hon blivit ledsen och förväntat sig en ursäkt (jo jag har varit jävligt ful i munnen dessa tillfällen) men jag har då samtidigt fått skuldkänslor, hon har börjat åtminstone tittat vad det finns för lediga jobb (men inte sökt). Och sen har det som "dalat ut" och jag har inte stått för mitt ord, alltså att kasta ut henne.

Skola för hennes del vill jag inte att hon ska gå...varför?

1: Senast hon gjorde det fick hon massor med studieskulder, vem betalar? Jag..
2: Hon behöver jobba.
3: Hon har ingen arbetslivserfarenhet.
4: Hon behöver känna ett behov av att vara behövd av andra än sina barn och mig.
5: Hon behöver kunna kolla kontot och se att det kommer in pengar för något bra hon gjort.

Kan förövrigt nämna att jag själv inte har några intressen. Ska jag fara ut på något "hobbyaktigt" vill hon veta när man ska komma hem. Vad jag ska göra. Med VEM jag ska göra det och varför?

Hon ska ha koll till 100%. Varför det är så tror jag väl beror på att hon blir avundsjuk på mig om jag ska hitta på något utan henne. Plus att hon "är ju alltid hemma med barnen". Sen så litar hon väl inte på mig heller till 100% för att jag hånglat med en annan tjej för typ 10 år sedan, skrivit till andra på nätet (flera gånger) så visst förstår jag henne. Men intresset för henne har som dalat för mig då jag känner detta underliggande hat. Jag skulle aldrig tänka mig att vara otrogen mot henne men klart man flörtar på jobbet osv med dom kvinnliga kollegorna för att se om man får någon reaktion. Vilket man ibland får men längre än så går jag inte (vet inte men tror väl att alla gör det).
Känner mig även låst att man aldrig kan fara iväg och dricka kaffe hos en bekant utan att hon alltid ska fråga "hur länge....osv".

Jag gör som inget annat än att jobba, vara hemma, städa osv.

Många gånger har jag tänkt att jag gör slut på eländet och går och hänger mig men jag vill ju inte lämna mina barn...

Jag vet att jag låter patetiskt när jag pratar om självmord men måste iaf dela med mig att tankarna funnits där...

Sen en annan grej. Vi har ju knappt någon form av kroppskontakt. Hon vill att jag sitter nära, håller handen eller what not... Jag orkar inte....
Kollar på porr varje dag och tillfredställer mig själv och har som knappt något intresse för henne. Sex har vi möjligen en gång per månad som mest och det är väl mer som "fuck it, lets do it". som det känns vissa gånger....

Mer tips? 

Finns det en enda aspekt av ert förhållande som du gillar?
Gör slut och ta ansvar för ditt liv. Slösa inte bort dina bästa år på det här sättet.
Hon bor i Sverige, det praktiska ordnar sig alltid på något sätt. Vad är du för förebild för dina barn när du lever på det här sättet? Tror du inte att de märker att du lever i misär?
Om ni delar på er så kommer du att ha mer tid och pengar att lägga på dina barn. Och de kommer att märka hur glad du är.

Det är inte ditt livs uppgift att ta ansvar för hennes liv. Det är hennes ansvar! Du är hennes medberoende när du håller på såhär.