Autism vårdnadsbidrag
Min son 4,5 år har väldigt nyligen fått diagnosen autism. Redan när vi fick diagnosen bekräftad pratade de om vårdnadsbidrag och tyckte att vi skulle ansöka redan nu, innan vi ens har fått läkarintyget.
Grejen är den att vi har inte så stora "problem" med vår son. Han är världens snällaste, omtänksam, lugn, rädd om sina saker (har inte sönder något), han är väldigt kompetent och fixar det mesta man ber honom om.
Däremot jobbar inte jag och maken heltid utan 75% var. Detta är dock något vi hade gjort även om vår son inte haft en diagnos, av den enkla anledningen att vi tycker att små barn ska få vara mycket med familjen.
Sonen går på förskolan ca 15 timmar/vecka. Vi har inte behov av så mycket tid egentligen men han går 3 dagar/vecka för att han älskar förskolan och kompisarna där och för att behålla den rutinen.
De som utredde honom tyckte ändå att vi skulle söka vårdbidrag för den tiden vi gått ner i arbetstid men jag har svårt att motivera det med hur sonen är. Han behöver lite stöd vid på/avklädning (kan själv men ber ofta om hjälp), vi hjälper honom att ta mat och att ber smörgås men äta fixar han själv, vi är med och hjälper till vid tandborstning, inte för att han inte kan själv utan för att det ska bli borstat överallt, han får hjälp att torka sig efter nr 2 på toaletten men fixar kisseri själv och tvättar händerna. Vi hjälper till vid bad och knäpper bältet när han åker bil. Han är vårt ena barn så jag är lite osäker på om jämnåriga barn förväntas klara det själv som vi stöttar honom, vi har aldrig riktigt reflekterat över det.
Han har även en egen häst som han fick mest för att JAG har ett hästintresse och har egna, större hästar. De som utredde tyckte att vi kunde söka bidrag för hästen också vilket även det förvånar mig.
Hur tänker man? För oss, här hemma, tycker vi att han är en rätt "normal" unge och även de som utredde honom bekräftade att vi stöttar honom och vägleder honom omedvetet för att vi känner honom utan och innan så är det inget vi upplever tar extra energi. Men det är ju ingen belastning för oss med honom, snarare upplever jag honom som lättare än många bekantas barn som inte har diagnoser, de klagar ideligen över deras barns beteenden och jag har inget att "komma med" i diskussionerna för jag tycker att min son är världens lättaste och det är en ren njutning att få vara hans mamma, jämt.
Samtidigt är väl alltid extrapengar välkomna, om man har rätt till det, det är ju ändå 15 000kr/mån vi "går miste om" för att vi har gått ner i arbetstid och det känns ju såklart även om vi inte på något vis har det dåligt ställt.
Någon som har någon input? De trådar jag läst här på FL verkar mer vara med barn med svårare problematik än vår son och då känns ju vårdbidrag mer berättigat. Samtidigt så hävdade utredarna att han kanske inte alls fungerat lika bra om vi jobbat heltid och han varit mycket på förskolan.