Resan att finna lyckan

Resan att finna lyckan.
(långt inlägg)

Resan började på hösten 2014 när jag äntligen lyckas övertala min sambo att vi skulle försöka skaffa barn (efter att min sambo opererat bort ena testikeln på grund av testikelcancer). Har då slutat med mina p-piller sedan ett år tillbaka. Så nu var kroppen redo. J

Känslan vid det första oskyddade samlaget var otrolig och ja tänkte att nu kommer ja att bli gravid. Men oj så fel ja skulle ha. Resan fortsätter månad efter månad av att mensen dyker upp. Efter att vi försökt ett par månader visar de sig att en av mina närmaste vänner har blivit gravid (nu med sitt andra barn) samt att min sambos bror också ska ha barn. Lyckan för att de ska få barn är givetvis stor men sorgen innanför växer sig större och större för varje menstruation. Jag börjar då att använda mig av ägglossningstest för att lokalisera min ägglossning ännu mer eftersom jag redan har väldigt regelbunden menstruation. En del gravtest har man också testat men alltid samma svar. NEGATIVT..

Månaderna går och de visar sig att min syster också är gravid. Lyckan att hon ska få barn är också givetvis stor men nu börjar tankarna rulla. Tänk om ja inte kan bli gravid.

Året närmar sig och tankarna på utredning börjar ta form. Jag lånar då en ljudbok på biblioteket om utredningar och möjligheterna att skaffa barn på olika sätt.  Ljudboken ger mig hopp att även om man nästintill inte kan bli gravid kan den moderna tekniken fixa det på olika sätt.

Sen starten (hösten 2014) går året mot sitt slut och jag inväntar den sista mensen. Två dagar går förbi BIM och ja gör ett gravtest som visar POSSITIVT (hösten 2016). Jag kan inte fatta de. Att man i ett helt år har försökt bli gravid månad in och månad ut och så helt plötsligt bara händer de. Det går inte beskriva den lyckan.. J

Jag berättar genast för min sambo som även han bli glad och förvånad. J

Det går inte att beskriva om hur många framtidsplaner man hinner att tänka på bara en dag. Exempelvis att jag kommer att vara mammaledig samtidigt som min syster och närmaste vän. Att jag kommer att vara borta från jobbet (som ja för närvarande inte trivs på, så att de är bara att härda ut de sista månaderna), vilken barnvagn man ska ha, hur man ska möblera om för att få plats med allt. Hur man ska berätta för svärmor och min mamma. Detta är bara några tankar av tusen.

Det går ett par veckor och jag är jätte lycklig. Jag har skrivs in på KK. Där jag bland annat fick lämna blod och fick reda på hur min resa skulle se ut med senare träffar och ultraljud. Där och då bestämde jag min för att jag ville göra ett kub test.

De går ett par veckor till och jag befinner min i vecka 12-13 i graviditeten och det är dags för kub testet. Jag och min sambo åker dit tillsamman och jag har redan innan dåliga vibbar att något inte står helt rätt. När sköterskan börjar leta hittar hon inget foster och mina farhågor visar sig vara sanna. Ja kan inte beskriva den sorg som detta besked gav. Fick senare samma dag in och göra ett vaginalt ultraljud där de kunde bekräfta att jag hade fått ett så kallat MA där fostret hade dött i vecka 6 och att kroppen inte har stött ut de ännu. Fick då med mig tre stycken tabletter (cytotec) som jag skulle ta hemma. Har svårt att svälja tabletterna för då kändes de hela mer sant på något sett.

De är nu resan om ett väldigt långt MA tar sin början.

Tabletterna hjälper till att börja blöda men inget mer, all den smärtan som skulle komma, kommer inte och de går två veckor och jag ska in på återbesök. Det visar sig då att tabletterna bara har irriterat livmodern och inget har kommit ut (har då blött i två veckor). Jag får då tid nästa dag för en skrapning då man sövs ner och de skrapar/suger ut de som finns kvar. Oron för att bli nersövd var stor då ja aldrig tidigare har varit med om något liknande. (innan ja blev gravid hade jag aldrig ens lämnat ett blodprov). När jag vaknar upp på uppvaket så har jag svaga minnen av att jag har gråtit och att jag har frågat dem om allt är över. Jag får träffa min läkare som berättar att de tagit bort allt och att de såg bra ut.  NU äntligen var de över.

Men så blev de inte. Efter skrapningen mådde jag bra. Jag blödde inte och gick i vetskap om att jag om bara någon vecka skulle på ägglossning och att vi skulle försöka igen. Denna lycka varade en vecka sen började jag blöda igen. Ringde då sjukhuset och fick prata med någon som tyckte att de var märkligt och jag fick en ny tid dagen där på.

Ett nytt vaginalt ultraljud och de visade sig att de inte hade fått bort allt på skrapningen. Det fanns rester kvar. En behandling med cytotec sedan en skrapning och de var fortfarande rester kvar. Tanken har slagit mig många gånger att detta är faaan inte sant. Kan man ha mer otur. Jag sätts då på tabletter igen, denna gång fyra stycken cytotec. Inom mig visste jag att dessa tabletter inte skulle hjälpa.

Åter igen fick jag ett återbesök efter helgen och de visar sig att tabletterna inte har hjälp ett dugg.. Alla resterna finns kvar och vad återstår nu. Läkaren överväger en till skrapning innan hon ger mig andra tabletter (methergin) som jag nu ska ta tre gånger om dagen i tre dagar. Återbesök igen om en vecka och det är där jag befinner mig nu. Tror inte ett dugg på dessa tabletter och de blir säkert en till skrapning nästa vecka.

Är de någon som har varit med om något liknande och som kan bringa mig lite hopp. Vill se ett slut på detta MA.  Min rädsla är även den att det kanske kommer att ta ett år innan vi lyckas bli gravida igen. Kommer ja att få ett nytt MA den gången också? Det är mycket tankar nu?

Ville bara skriva av mig och kanske finns de någon där ute som gått igenom samma sak.