Hjälp!

Adhd är speciellt, eftersom alkoholen där blir en "självmedicinerande" effekt.. Har han någon annan behandling mot sin ADHD? Om inte, kanske det är dags att börja överväga det nu, för att "mota olle i grind", om han har det, kanske det är dags att börja fundera på att justera upp den för att undvika alkoholen.

Det går inte riktigt att jämföra ett "normalt" Alkohol missbruk mot ett ADHD Alkohol missbruk, för dom fungerar inte riktigt på samma sätt i orsak och verkan, även om det fysiskt naturligtvis är samma risker och lika illa. Därför kan man heller inte riktigt ta tag i dom på samma sätt. Har han inte en poliklinisk kontakt med behandlingsansvarig - är det deffenitivt dags att skaffa det nu. Och har han det, är det dags att boka in nytt möte med densamma för att lyfta upp den här frågan omgående. Desto längre han väntar, desto större kommer bekymmret vara. För i längden kommer han inte kunna sköta volymerna av alkohol han intar, dels pga tillvänjninseffekten, dels pga själva ADHD:n. Det är enda rådet jag kan ge dig/er.

Tack för dit svar!
Han har inte fått diagnos på det än, håller på med utredning och mycket pekar på att det är adhd.
Ja jag förstår ju också att det inte blir samma sak som "vanligt" missbruk och att det blir en form av självmedicinering men jag tycker det blir så fel när han döljer saker för mig då har de gått för långt.
Han har haft kontakt med alkoholterapeut fört och jag tyckte han skulle ta kontakt med henne igen.

Han säger att om han blir erbjuden medicinering för adhdn så skulle han tacka nej eftersom att det är amfetamin och det negativa han har hört om de. Han är rädd att han inte ska vara samma person längre.
Och jag är ärligt talat rädd för att han ska börja missbruka de också.
Han vill hellre självmedicinera sig med hasch men eftersom att de är olagligt så väljer han alkohol. Men av självmedicinering eller vanlig medicinering så ska man väl inte bli påverkad...

Jag tycker ändå av det du beskriver att det finns flera positiva bitar som ni ska ta tillvara på här, och inte minst är ditt stöd till honom så otroligt viktigt, och den värme du förmedlar i din text kan inte lämna någon oberörd - och säkert inte honom heller. En av dom stora "frustrationsbitarna" kring människor med ADHD, är hur dom dagligen kämpar mot att INTE ha ADHD, dvs, dom gör allt dom bara kan för att vara som alla andra - fast dom egentligen inte kan just pga ADHD:n, vilket gör att deras liv blir som en cirkel av egenupplevda besvikelser/misslyckanden - fast anhöriga/kollegor eller personer runtomkring inte alls nödvändigtvis ser det på det sättet - utan mer betraktar det som karraktärs eller personlighets drag. Men det är en mycket vanlig utlösande missbruksfaktor inom ADHD. Frustrationen kommer liksom inte ut, och alkohol blir "botemedlet" för att bota frustrationen. Också åker man runt på den karusellen en stund. Därför tror jag att det vore mycket värt att han skulle få en poliklinisk kontakt med en ADHD specialiserad mottagning, som KAN sätta diagnos, och framförallt hjälpa honom att förstå vad det är han har, varför, hur det fungerar, och hur han kan hitta tekniker som fungerar för honom att både acceptera sig själv - som han är - men också att hantera frustrationen på vettigt sätt utan att tillgripa missbruk.

Missbruksteurapeth kan absolut också vara jättebra hjälp, men jag tror inte att det är den viktigaste nyckeln. Missbruket är symptomen - inte sjukan s.a.s.

Lika sant som att hoppet är det sista som överger oss, förnekelsen är det sista som överger missbrukaren - och på det sättet agerar din man precis som vilken annan missbrukare som helst. Han kanske tom TROR på,och lever i sin egen lögn, och varje gång du "spräcker" den bubblan, blir han livrädd - för det är hans trygghet på något vis.

Utifrån vad jag jobbar med, där liknande frågor som dessa ganska kontinuerligt kommer upp/uppstår - jag är inte så otroligt säker på att konfrontation av syndaren alltid är bästa metoden för att nå framgång i en rehabilitering - utan att det snarare är inriktandet av att få missbrukaren att komma till INSIKT om sin omöjliga situation, densamma sätter sig SJÄLV i, som är det viktigare. Men allt beror naturligtvis på person och situation. Men jag har aldrig mött någon missbrukare som när man skrapar på ytan, anser sig vara lyckliga till följd av sitt missbruk, utan att dom använder missbruket för att stå ut med någon form av olycka i livet. Sen är graderna därav välldigt olika. Men strängt taget genomgående, är att alla på något plan både vet att det dom gör är fel - mot sig själva - mot sin omgivning - och att det finns en enorm stor skam i det. Men dom orkar inte ta sig i kragen och komma vidare - för allting är som en enda stor röra. Och det är typiskt tecken på att man behöver hjälp att komma i ordning. Och det klarar faktiskt dom allra allra flesta, bara dom själva vill. Och det är jag övertygad om att din man kan också.

Fast dagens moderna ADHD mediciner är inte baserade på ren Amfetamin som så, lika lite som att dom smärtstillande mediciner som vi kallar för "opiater" innehåller opium - samt att förskriften är välldigt noga reglerad OCH kontrollerad med regelbundna kontroller. Det är ingen doktor som sätter 100 Amfettamintabletter i handen på honom och säger åt honom att återkomma om 3 månader för nytt recept. Men medicinsk behandling följer andra KBT betonade insatser också.

Risken är betydligt större, att hans personlighet förändras av hans självmedicinering av okontrollerad alkohol användning ( en vanlig fylla, dödar runt 60 MIJLONER hjärnceller ) pga signalstörningar som så småning om uppstår i hjärnan, minnes och kognitiva funktioner som försvinner, kroppsliga funktioner som blir dysfunktionella samt dom hälso risker ett alkoholmissbruk medför. Det går inte ens att jämföra med risken biverkningarna för medicin ens i sin värsta form skulle utgöra.

Kan han inte hantera alkohol, vad är det som får honom att tro att Hash, som har en betydligt större och snabbare tillvänjningsgrad, skulle vara rätta metoden, om de nu ens hade vart lagligt?

Okej, jag vet inte så mycket om adhd mediciner men har hört att för vissa har det inte funkat.
Och sen berättade sambon att de var något barn som hade fått de och att de var nästintill ren amfetamin. Men kanske var så förr.
Jag hade egentligen tyckt att det är värt att pröva men märker vi båda att han inte är sig själv så får han sluta och vi hittar på något annat. Jag gillar egentligen piller av något slag oavsett anledning och tycker att han skulle försöka leva ändå. Men det var kanske dumt av mig att tänka så, har han adhd så är det ju något annat än bara en depression.
De med hasch är väl för att han har rökt för. Han tycker att alkohol är en av de västra drogerna egentligen.

Tack föresten för att du skriver. Skönt att få ventilera lite, har inte haft någon annan att prata med.
Och du säger mycket bra som jag har glömt bort eller inte tänkt på, som att det faktiskt inte är samma sak med adhd även om det inte är okej.

Nej, det finns inga garrantier för att det fungerar, men för många förbättrar det i vart fall situtionen i deras vardag - och hjälper dom att strukturera upp livet så det blir enklare. Färre falluckor. Men det finns givetvis inga "mirakel". Sen beror det givetvis på vad man menar med personlighetsförändringar. Jag kan ta min storasyster som exempel. Hon är fortfarande samma person som innan, det är inte så att hon ena dagen älskar ketchup men nästa bara vill ha senap. Utan det handlar om att man dämpar dom tvära kasten, impulsiviteten, att tankarna blir längre men färre här/nu.

Jag kan absolut förstå och köpa dina argument vad gäller piller - och det är en förståndig synpunkt - men i realiteten är det också så för allra flesta, att en medicinsk behandlad ADHD kan inte bli livslång, av den enkla anledningen att efter tid, så försvinner effekten av medicinen, varför det egentligen blir en temporär lösning för att under tiden hinna strukturera upp sitt liv, lära sig leva annorlunda och nya beteenden, för att så småning om ge sig ut i livet utan medicinsk behandling. I vart fall när det gäller vuxna. Sen får man se vad den medicinska utvecklingen ger oss - det forskas kontinuerligt.

Alkohol är förmodligen välldigt svårt att hålla på en lagom nivå, om man brukar det kontinuerligt - faktumvis tror jag inte ens att det går, ens om man skulle göra expriment under ordnade former. Den är förkastlig, faktumvis. Men erfarenhetsmässigt vad gäller studier på ADHD patienter, det finns ingen form av självmedecinering som i längden fungerar, därför att dom är ute efter "kickarna". Det går överstyr helt enkelt.

Livet för oss med ADHD anhöriga ÄR svårt, därför att vi hela tiden balanserar på kanten till så många områden - samtidigt som vi ska hantera en person som inte förstår omvärlden på samma sätt som vi, och helt plötsligt befinner vi oss i grå zonen att försöka tolka den på ett begripligt sätt åt dom, samtidigt som vi måste försöka hitta vägar för att leda dom åt "rätt" håll, så DOM kommer vidare i livet... Och allt detta samtidigt som man ska klara av livet och sitt eget också. Ibland känns det övermäktigt, andra gånger blir man glad när man ser att det fungerar. Men det är svårt.

Finns det barn med i bilden?

Vadå, tycker du inte det är tillräckligt komplext som det är?

Alkohol och ADHD, är en av de sämsta kombinationer som finns.
Då alldeles för många blir alldeles för våldsamma på denna kombo.
Som TS sambo har visat vid konfrontation om alkoholkonsumtion.

Jag har visat honom tråden och läst lite ur den för honom. Han tyckte det var bra att jag hade gjort den. Vi har pratat och haft det rätt bra, men sen har vi inte heller haft några pengar de sista veckorna. Men som vanligt när vi får pengar börjar han lukta sprit.

Inte varje dag och han blir aldrig märkbart full men jag känner lukten, jag vet...

Jag vet att han ljuger för mig.

Vad ska jag göra för att möta honom? Om han bara kunde erkänna att han har alkoholproblem, så hade man ju kunnat försöka lösa det. Men hur ska man läsa något när han förnekar, smyger och ljuger?

Snälla, jag börjar bli desperat... Jag vet att han inte mår bra och jag mår inte bra. Vill inte lämna honom för jag älskar honom och jag vet att då blir han aldrig bra.

Vart kan man vända sig för att få prata med någon och vara anonym?

Snälla någon?

Du som inte vill svara på andras frågor, men gärna vill ha svar på dina egna. Kan gott göra som alla andra i behov av hjälp, besöka en kurator eller psykolog.