Ogillar sambons hund
Innan ni dömer mig ska ni förstå att jag tycker mycket om djur och framför allt hundar. Jag vet också att hunden rubriken syftar på inte är ond utan bara väldigt otrygg.
Enligt min sambo som skaffade hunden långt innan vi ens träffades var hunden redan som valp väldigt skygg vilket skapade tvivel att hon ens skulle ta hem denne. Men så blev det - till min stora olycka. Hunden kan inte vara ensam hemma, inte heller med någon annan än matte då han saknar henne (ibland ylar han till och med då hon duschar!) vilket leder till att han står skällande utanför affärer och bristande socialt liv, han morrar ibland då vi ska sätta på kopplet och ofta när vi klappar honom (ok att han vill vara ifred men varför inte gå iväg som andra vovvar?), biter vid kloklipp, pälsvård och även vid intima tillfällen mellan mig och min sambo då min fot kommit för nära honom... Han vaktar även mat och hugger mer än gärna då och det kan jag acceptera - men blir vresig när han gör detta mot katten som bara är i samma rum som matskålen.. Hunden sover till mitt förtret även i sängen (dock får jag och innekatten skäll för att dra dit smulor, haha:) ) vilket kunnat vara OK om han inte morrat varje gång en fot snuddar vid honom, eller när man ber honom flytta på sig. Om han inte får plats i soffan bredvid oss när vi där sitter går han oroligt runt och kan inte slappna av. Han skäller och buffar även väldigt ofta vid ljud vilket väcker oss nattetid och stör grannarna oavsett tiden på dygnet vilket gör mig rädd för att förlora lägenheten - tack gode gud för underbara grannar. Skall kan jag förstå pga vakt men det är likväl frustrerande då jag är van vid jämförelsevis tysta hundar. Han får sina fyra promenader om dagen men urinerar ändå på ex strumpor och skosnören som ligger på marken - varken hundbädd eller mattor kan vi ha på grund av den anledningen.
På detta är han av liten ras och jag föredrar helst lite större hundar. Jag ogillar honom något enormt trots att jag vet att det inte är hans fel utan hans gener och möjligtvis otrygga uppväxt hos uppfödaren - sambon försöker verkligen träna honom men vissa saker är svårare att få bort och till slut orkar man inte mer.. Jag älskar min sambo och försöker tycka om eller åtminstone acceptera hennes högt värderade vän. Men det är svårt och jag hade helst velat bli av med honom och det är ingen populär åsikt - förståeligt nog. Hunden är nio år och har många år kvar att leva. Att arbeta bort problemen är något jag inte vill ta ansvar för och sambon orkar efter många år av försök inte längre bry sig om hans brister då han enligt henne har många positiva sidor (vilka?).
Vad tycker ni jag ska göra? Träna honom eller acceptera hans beteende? Hur lär man sig tycka om någon man ogillar? Jag har tappat tålamodet och det börjar rikta sig åt honom då jag ryter vid minsta lilla (även om han inte gjort något negativt utan bara irriterat) och det är inte rättvist. :( Dessutom försämrar det vår redan skadade relation.
Förlåt för långt inlägg (om du nu läst så långt att du ser min ursäkt så uppskattar jag ditt engagemang).
Med vänlig hälsning
