Orimliga krav för att fytta ihop med en som har småbarn?

Hej

Jag och min kille vill flytta ihop, ja det är mest han som vill, jag är helt ok med att bo själv men nu diskuterar vi ändå saken.

Jag har dock en del krav. Mina barn är stora och klarar sig själva (två st varav den ena bara bor hemma på sommarlovet pga studier på annan ort) och jag är inte pigg på att börja om med småbarn.

Så, mina krav är:

Mitt liv ska inte påverkas negativt för att vi flyttar ihop, dvs jag ska inte få mindre fritid pga jag måste passa bonus för att  killen vill göra annat. OM jag inte vill själv alltså. Jag vill bli tillfrågad och ha rätten att säga nej även om jag bara har planerat att peta ludd mellan tårna. (Jag har varit utbränd och blir lätt helt slut och då måste jag göra ingenting för att inte braka ihop igen)

Jag arbetar hemifrån och kommer INTE ta vab. Jag kan hämta från förskolan, OM jag är hemma (ibland är jag på kundbesök) inga problem, killen jobbar på byggen och kan ibland befinna sig långt härifrån och då hämtar jag bonus så hen slipper ligga kvar sjuk på förskolan. Jag kräver dock att killen genast tar sig hem snabbast möjligt så jag kan fortsätta med mitt jobb.

IBLAND kan han stanna kvar, men då om jag säger att det är ok, vissa dagar är lugna så jag kan göra visst jobb på kvällen istället då killen är hemma.

Om saker och ting måste ordnas inför umgänget så är det min killes sak att ordna det. Min bostad är större än hans så det blir här vi bor isf men bonus kommer inte kunna få eget rum direkt utan bonus säng kommer att tas fram när hen kommer hit. (De har lite rullande schema, ibland helger, ibland långhelger som är tor-mån beroende på mammans jobbschema)

Ev ändringar av umgänget behöver inte frågas om, men meddelas. Jag vill veta hur många som ska äta helt enkelt. Ändringar som påverkar 'större' saker (dejtkväll, hotellövernattningar osv) vill jag dock bli tillfrågad om förutom i akuta fall så klart.

Är det så orimliga krav? Det blev ramaskri bland vissa här som menade på att om vi ska bo ihop så måste ansvaret för bonus delas, jag anser att det absolut inte behöver delas. JAG valde att skaffa barn tidigt (i tjugoårsåldern) och jag är klar med småbarn även om jag råkar älska en person med småbarn.

Jag och killen har varit tillsammans i 5 år så jag känner bonus väl och har inga problem med hen alls, men vill som sagt inte ta en föräldraroll rakt av.

Jag tycker du ska fundera på om du verkligen ska flytta i hop med din kille. Det låter inte som du vill ha paketet han har med sej i bagaget (barnet). Du har rätt i att barnet är hans ansvar och att det är han som är skyldig att ta vab och stora beslut och alla andra obekväma situationer som kommer att ske. Men...

Flyttar ni ihop kommer du ingå i barnets familj, vare sej du vill eller inte. Du blir styvmor med allt vad det innebär. Av det du skriver här så låter det inte som om du kan ta till dej barnet. Du behöver förstås inte älska det som ditt eget, men du måste kunna älska det som en del av familjen. Jag får uppfattningen att du ser barnet enbart som en belastning, en som inte har rätten att störa dej alls så vida det inte passar dej. Barnet kommer märka att det är bortvalt av dej och inte särskilt välkommet i ditt liv. 

Du är inte barnets mamma, men om du flyttar ihop med barnets far så är du skyldig att ta ditt vuxenansvar gentemot barnet. Det innebär att du måste släppa in barnet i ditt hjärta och ibland låta barnets behov komma före dina. 

Jag tycker du ska fundera på om du verkligen ska flytta i hop med din kille. Det låter inte som du vill ha paketet han har med sej i bagaget (barnet). Du har rätt i att barnet är hans ansvar och att det är han som är skyldig att ta vab och stora beslut och alla andra obekväma situationer som kommer att ske. Men...

Flyttar ni ihop kommer du ingå i barnets familj, vare sej du vill eller inte. Du blir styvmor med allt vad det innebär. Av det du skriver här så låter det inte som om du kan ta till dej barnet. Du behöver förstås inte älska det som ditt eget, men du måste kunna älska det som en del av familjen. Jag får uppfattningen att du ser barnet enbart som en belastning, en som inte har rätten att störa dej alls så vida det inte passar dej. Barnet kommer märka att det är bortvalt av dej och inte särskilt välkommet i ditt liv. 

Du är inte barnets mamma, men om du flyttar ihop med barnets far så är du skyldig att ta ditt vuxenansvar gentemot barnet. Det innebär att du måste släppa in barnet i ditt hjärta och ibland låta barnets behov komma före dina. 

Killen gnölar lite, han har en hobby han gärna vill hålla på med och pga umgänge kan han inte alltid. Tror han hoppats på att kunna hålla på mer med den om vi flyttar ihop.

Jag har som sagt inga problem med att ha det som nu och är inte beredd att ta ansvar för hans barn mer än jag vill. 

Killen började tveka mer när vi diskuterade detta med vänner, de som alltså ansåg att detta är vansinne. Det får vara upp till honom, jag vill inte känna ett tvång att ta hand som hans barn. Då blir jag till slut bara bitter och grinig.