Ville bara få ur det!

Vi förlorade vårat barn för inte så länge sedan, så fort vi fick veta att den fanns så kom det en så otrolig lycka, men ändå rädsla. Men vi förlorade det, och den smärtan både fysiskt och psykiskt vill jag inte ens önska min fiende, att hjärtat slits ut och en bit faller av som aldrig kommer att komma tillbaka igen, vårat första barn är en ängel nu och det gör så ont att ens skriva det, den skulle fått komma ut i världen, fått träffa oss och känna all kärlek av oss, dens föräldrar! Men vi försökte vara starka och tog hjälp av varandra, utan varandra hade vi inte klarat det. När vi väl berättar för alla sen att vi väntar barn igen, då vill jag inte höra:

- ni är så unga (18 & 21)

- Ett barn är så mycket ansvar

- Kommer ni verkligen klara det?

- Har ni tänkt igenom det noga?

Jag vet att vi är unga, men vad gör det, alla är olika mogna i olika åldrar. Vi vet väll att det är mycket ansvar i att skaffa ett barn, vi är inte själva födda igår.

Om vi kommer klara av det? Vem klarar av det? Det spelar ingen roll hur gammal man är, Precis alla gör fel, ett barn kommer inte med instruktionsbok utan det är något vi också får lära oss.

Sen till detdär sista, om vi verkligen tänkt igenom det, vi förlorade vårat barn och jag behöver iaf inte ens tänka igenom det. Det är självklart, jag skulle inte ens kunna överväga att ta bort ett barn när jag redan vet hur det känns när ett försvinner över en natt helt utan förvarning. Att jag aldrig någonsin kommer få hålla i mitt första barn, aldrig få se den le, aldrig lära den att stå, gå och prata, att aldrig få säga "jag älskar dig" till den.

Jag behöver inte ens fundera på vad vi ska göra, och ni ska inte ens behöva fråga oss.

Vi har ett änglabarn som alltid finns i våra hjärtan.