Jag saknar min mamma.

Jag vill egentligen bara skriva av mig, och hoppas att ingen är dömande.

Tidigt i livet hände det ofattbara - jag var gravid. 15 år gammal. Dags att växa upp, dags att bli förälder. Jag hade tur, barnets pappa stannade hos mig. Han fick snabbt fast jobb och vi kunde flytta till hus och leva vuxenliv. Samtidigt som jag flyttade skilde sig mina föräldrar. Kvar fanns en ledsen far och en mor som knappt fick ekonomin att gå ihop. Det blev jag som blev stödet genom skilsmässa och ekonomi. Efter 2-3 år flyttade hon 60 mil bort till en ny man och hans barn.

Jag och barnets pappa fick ett barn till, den här gången planerat. Det fanns tid, ekonomi och plats. Barnet var efterlängtat, älskat sen första stund. 

Idag är jag 22 år gammal. Har precis kommit in på högskolan och precis avslutat min relation. Han är en alldeles fantastisk människa och jag kommer alltid att älska honom högt. Men vi får inte våra olikheter att gå hand i hand med varandra längre. Vi bråkar aldrig, kommer överens om barnen och allting fungerar bra.

Men nu är det slut. Min stöttepelare har försvunnit ut ur mitt liv. Jag har många vänner - som jag av olika anledningar inte vågar släppa in i mitt känsloliv. Och det är här jag har insett att jag känner mig så otroligt ensam. Och jag saknar min mamma. Jag saknar min bästa vän. Jag saknar famnen som alltid höll om mig som barn och jag saknar att kunna ventilera allt som tynger mig. Älskade mamma, kom tillbaka till mig. 

Tack för att ni läste.