Lida

Jag sörjer mitt föräldraskap. Mitt barn är nu 1 och 1/2 år och jag gråter fortfarande varje dag. Barnet gråter också. Hon grät 10 till 12 timmar per dygn de första 8 månaderna, sedan grät hon ca 9 till 11 timmar per dygn. Hon sov max en timme i taget, dygnet runt fram tills hon var ett år. Nu sover hon lite bättre.Hon är ett gnälligt och ledset barn, vilket säkert beror på mig. Min stackars lilla tjej.Det är otroligt vad sömnbrist förändrar en. Man blir lam, konstig, tung, ledsen och allt blir så overkligt.

Det finns ingen avlastning. Det skulle vi ha insett med gamla föräldrar och syskon och vänner boendes långt ifrån oss. Jag minns en sköterska på bvc..."lämna dottern hos någon och gå ut och dansa med din man. Det gör susen!". Ja tänk om det var möjligt. Älskar kommentaren "Den här tiden går så snabbt" ...jovisst..

Jag brukade stoppa henne i vagnen när hon skrek som mest och gå ut med henne. Då fick jag ett litet avstånd från gråten. Doften av mat, ifrån husen jag gick förbi, brukade få mina knän att vika sig. (Hungern var konstant. Jag kan inte äta när hon gråter.)

Oroar mig ofta på vad allt detta gör och har gjort mot min lilla dotter, min stackars fina tjej. Livet börjar inte bra för henne, hoppas hoppas det blir bättre snart.