forma barnen?

Jag tänker såhär: som förälder så vägleder man barnen och visar dem hur saker och ting fungerar: både när det gäller praktiska göromål, sociala relationer och annat. 

Man ska inte ha som utgångspunkt att "forma" sina barn, utan i stället vara nyfiken på vem de är och därifrån uppmuntra det man vill förstärka och förklara när det blir fel. 

Det är väl ett av det största ansvaren med att vara förälder att man har väldigt stor makt. Och att i princip allt man gör kommer att bidra till att forma hur barnet blir, i samklang med personliga egenskaper och sånt givetvis. Inte så att man stöper någon i en form men att det bidrar.

Jag tänker också som ovan, att vi jobbar mer utifrån att guida och vägleda.
Sen är det klart att det till viss del innebär att man "formar".
Utgår jag från mig själv så är jag ju i allra högsta grad formad av hur saker och ting fungerade hemma hos mig och min familj när jag var liten. Sen har min personlighet och mina egna åsikter gjort att vissa saker har fått mer bäring än annat. Och vissa saker har jag ju som vuxen omvärderat helt och valt att inte fortsätta överföra på mina barn. En del saker för att jag tyckte de var felaktiga eller onödiga, annat för att tiden är en annan idag än vad den var på 70-80-talet, det är liksom inte aktuellt idag.

Men när det uppstår konflikter, när det är tjatigt, när vi försöker instruera barnen i hur man gör olika saker, när vi diskuterar och filosoferar osv så försöker vi göra det med ett öppet sinne och utgå från hur de själv tänker. Vad de tycker vore en bra lösning och sen bollar vi det.

Jag tror mer och mer på att min uppgift är att ge kärlek och trygghet så att barnet kan växa till att bli den som det är menat att den ska bli. Visst styr och ställer vi som vuxna och tjatar om respekt och empati och om vikten av att (skol-)arbete, hygien, matvanor, etc, osv, men det är mest i väntan på att de ska vara mogna att själv ta över det ansvaret. Jag tror att mina barn besitter de egenskaper och talanger och intressen som gör dem till de är och jag ska gå varligt fram för att inte släcka deras låga när de nu befinner sig i början på sin väg genom livet. 

Tvillingstudier när tvillingar har vuxit upp i olika familjer (adoption) visar att de är mer lika sina familjer när de är små och sedan blir de mer lika varandra när de är vuxna och kan fatta egna beslut.

Situationerna där man fostrar sina barn så där riktigt aktivt, genomtänkt och planerat är få. Till 99% kommer barnen att formas/fostras av hur vi själva gör. Till en stor del så tar de efter och gör som vi själva (eftersom vi är deras förebilder) och till en annan stor del anpassar de sig efter vårat beteende. Ger vi efter för tjat så lär barn sig att det hjälper att tjata. Kör vi slentrianmässigt med tomma hot för att få dem att göra som man vill istället för att ta seriösa diskussioner hota med sådant man kan verkställa så lär de sig inget och struntar i vad du säger.