När man gett upp. Hur går man vidare?

Usch vad jag känner med dig! 

Jag har alltid haft jättesvårt att bli gravid. Har varit det 4 gånger på 8 år men har "bara" ett barn. Alla graviditeter har varit svåra att få till, tagit jättelång tid. Sitter i min fjärde graviditet just nu som tog 1 ½ år,  och dom bruna flytningarna började igår samtidigt som dom ömma brösten försvann över en dag. Vet ju att det är kört, fastän alla försöker peppa mig med att det inte behöver vara det. 

Jag känner som du. Jag känner mig tom och vill ingenting. Vill inte sova, inte vara vaken, inte jobba, inte sitta hemma , inte äta , inte tvätta... INGENTING. Jag vägrar gå på toa för jag är rädd att blödningen blivit större , samtidigt som jag vill att det ska sätta igång så det kan vara över snart. 

På en dag gick jag från att känna mig supergravid, till att inte känna mig gravid alls. Från jättelycklig, till helt likgiltig. Jag bara gråter och deppar.. Vet inte hur jag ska ta mig ur det.. 

Så jag förstår verkligen dina känslor. <3

Jag känner igen mig. Samtidigt tror jag att när missfallet verkligen helt är över så kommer kanske orken komma tillbaka till mig. Min strategi generellt är att inte fatta några stora beslut alls mitt i misären. Det får jag ta sen! Det får Vi ta sen! 

Vi gjorde så att vi prioriterade om i våra liv. Flyttade från villan med rummen som aldrig fylldes. Gjorde det där vi skulle göra om vi visste 310% säkert att vi aldrig kommer bli föräldrar. Liten ekogård mitt i skogen. Livet här skulle vara mycket enklare utan barn. Det var det som fick oss att orka försöka igen! Så även nu, mitt i eländes eländes missfallet, så har vi vår alternativa plan som rullar på och känner en framåtanda som inte har någon som helst koppling till vår dröm om barn. Jag hoppas det ska få oss att orka, om inte annat så får det oss att överleva tillsammans - tror jag.

Fast just nu är jag lågare än låg och det är soffa, film och verklighetsflykt som gäller - iaf idag!

Styrkekramar!