I måndags dog min pappa. Vi har inte berättat för barnen än. De är 2,5 och 5,5. Hur gör man? Att man ska vara konkret. Ok. Inte säga "gått bort" eller "somnat in" det förstår jag. Men hur gör man? Känner mig helvilsen....
Säg som det är. Sen kommer det frågor kanske vad "död" är, och då får du försöka förklara med korta meningar och få ord. Överförklara inte. Men svara på de frågor som kommer.
Det finns bra böcker om döden som man kan låna på biblioteket. Det kanske vore något?
När min son har frågat mig har jag berättat det jag vet om döden. Det jag inte vetat ex om vad som händer med den som dött, har jag sagt att det är som bakom en hörna, man vet inte vad som finns bakom. Barn har ju annars svårt att ta att man inte har ett svar och man vill gärna ge ett. Men när det gäller döden vill jag vara så ärlig jag kan och inte säga eller lova något jag inte kan hålla.
Jag har arbetat med döende patienter och barn blir ledsna, men accepterar på ett sätt som vuxna inte gör och de leker mitt i sorgen. De tar det i sin takt. Vänta på frågor och svara.
Jag beklagar sorgen så mycket!
När min mamma dog var min son 3,5. Jag sa att mormor dött, att hon var i himlen nu. Sen hade han såklart många frågor, om vi kunde flyga dit osv. Många gånger svarade han dock själv, för jag sa att jag inte visste och frågade vad han tror.
Han frågade hur hon kom från sjukhuset till himlen. Jag visste inte. Då sa han -men mamma. Så klart man får ju vingar när man dör! Ja så kanske det är sa jag. Sen trodde han ett tag att hon åkte helikopter, men det sa jag att det inte går såklart.
Sen frågade han varför man har begravning. Ja man begraver ju kroppen och så försökte jag förklara, och att människan är som inne i kroppen. -Jaha, så kroppen är bara som ett potatisskal då? Hmm ja varför inte?
Jag tror på att berätta hur man själv tror och låt barnen tänka själva också. Och prata mycket och visa när du är ledsen. Och förklara varför du är ledsen.
Och barn är så mycket starkare och smartare än oss vuxna, så jag tror ofta vi gör det till en större sak än vad det egentligen är för dem, det är nog oss det drabbar hårdast.
Och till sist en stor kram till dig, jag beklagar sorgen efter din pappa.
Jag beklagar er förlust.
Min son var i samma ålder när min far dog. Min far hade varit sjuk i två år och sista tiden var han så dålig att vi hann prata en hel del om doktorn inte längre kunde hjälpa morfar och att han skulle dö. En vän till oss dog när han var tre så han hade bearbetat begreppet sedan dess. Frågorna var väldigt konkreta. Var är han nu? (Han ville veta var kroppen var.) Ska mormor gifta om sig? Vad gör man med kroppen? Självklart en massa saker om sjukdomen i sig också. (Kan barn få den?) Han sörjde och sörjer fortfarande men funderingarna var som sagt väldigt konkreta. Prästen som förrättade begravningen talade en hel del om barns sorg med oss. Hon sa att barns sorg är randig och konkret.
Vi lät barnbarnen närvara vid begravningen. Sex stycken mellan fem och två. De var fint när de stora satt och höll om min mor och minstingen dansade till begravningsmusiken.
Min far är begravd i minneslund och vi åker dit och lämnar små saker barnen har pysslat till morfar.