Flytta hemifrån som 14 åring?
Hej! Jag bor i en kommun fylld med snobbar, det händer inget i den. Mina vänner beskriver det som en massa hus på en åker vilket är precis vad det är. Jag har aldrig trivts här. Jag passar inte in och det finns inget att göra här. Jag har skiljda föräldrar, inte sett min mamma på två år. Hennes pojkvän (som nu flyttat in hos henne) var den otrevligaste typen jag träffat och alla som träffat honom säger likadant. När jag bodde hos mamma såg det värre ut än en soptipp, på riktigt, vår lokala soptipp är mycket mer organiserad. Ungdomarna som bor här är inga trevliga typer, de accepterar inte folk som vill vara sig själva och sen sprider de rykten om folk. De flesta är bara en massa fjortisar, om inte alla. De kan vara bästa vänner och en vecka senare så kallar de samma person för hora och hela gänget ogillar den personen (även om de var tillsammans med denne innan).
Jag har haft mycket problem med tvång, panikattacker, ätstörning i form av ocd och depression. Jag har varit utan problem i ett halvår nu ungefär. Jag försöker bli vän med folk i min ålder och i min ort men jag kan inte. De är destruktiva personer som bara dricker, festar och fan vet vad. Jag kan inte hänga med dessa typer.
Min pappa är trevlig för det mesta, jag har det ganska bra tycker jag. Problemet är att han emotionellt inte är där. Han är borta fredag, lördag och oftast söndag. Han skiter i hur länge man är ute och han frågar aldrig vad man ska göra, han bryr sig verkligen inte. Han spenderar inte tid med en. Säger han något så är det klagomål om mig och hans jobb etc. Jag blev för två veckor sedan utslängd av honom för att jag inte hängt upp handdukarna, ja, ni förstår vilken typ han är. Han bara jobbar och är han hemma så är han ändå inte där om ni förstår vad jag menar med det. Han är bara ute med sina vänner och festar,super osv och är han någonsin hemma på en helg eller fredag är hans flickvän här. Men jag har mat i kylskåpet, en säng, ett bra hus osv så jag överlever.
Jag vill bara bort från denna kommunen. Bort från alla dessa destruktiva fjortisar, bort från alla minnen här. Jag kan inte lita på någon längre. Jag orkar inte. Jag funderar på att flytta till en lägenhet (hyresrätt) i en kommun bredvid. Jag är väldigt självständig av mig och nej, detta är inte ett impulsivt beslut, jag har velat flytta härifrån i år. Jag har bara bestämt mig nu. Sen visst, jag är bara ett barn, kanske inte mentalt direkt, jag har varit med om så mycket så jag har något andra saknar: erfarenhet. Mina vänner är äldre än mig, folk tror jag är äldre. Mentalt är jag det. Visst, jag missar min barndom men den är inget fint, jag har inga fina minnen. Jag har varit så svag, jag byggde upp mig själv och jag kan inte se mig själv bli svagare igen. Det här är bara destruktivt, jag måste börja om och skapa nya minnen.
Jag vet att han har vårdnadsansvar för mig men i sånna fall borde han bara vara ansvarig för vad som händer i hyresrätten om jag inte tänker fel nu? Jag kanske blir lite ensam men jag har vänner utomhus som jag kan träffa som dessutom skulle kunna hålla en sällskap om något blev jobbigt, riktiga vänner med andra ord.
Mvh. Någon som inte vill tyna bort.
