Överdriver jag?
Tycker att det har varit superjobbigt att bli förälder och har känt mig så ensam. Barnen har sovit dåligt och mannen har varit ego. Han skulle minsann inte gå upp på NÄTTERNA för det behövde inte hos kompisar. Alla tyckte han var den bästa pappan för den rollen tog han på sig när andra fanns med. Dock med undantag för med sin familj. När de kom lät han dementa över och alla tala emot mig när jag tänker ex sa att det var sovdags, matdags eller olämpligt att låta en barfota 2-åring leka med vassa trädgårdsverktyg som var stora som han själv. Samtidigt fick mannen massor med beröm för hur fantastisk pappa han var som var föräldraledig. Att jag fick jobba deltid för att han inte orkade i 2,5 månad räknades inte. Jag var bara hon den gnälliga.
Min mamma har jag ingen kontakt med, men pappa har jag lite kontakt med. Dock trippar jag på tår för hans humör. Dessutom har vi olika syn på barn. Han menar att dem ska man busa ordentligt med och sen när vuxna vill ska de sitta stilla och uppföra sig. Vuxna ska få kalla dem för snorungar osv men barnen får inte säga så. Vi har några enkla saker som vi gärna vill att de tänker på när de har våra barn; inte koffein, inte öl, hyfsad mat på hyfsade tider eller allt för sena uppekvällar för de hinner inte ta igen det tills det är dags för förskola (de är nu 3 o 5 år). Vad gör då min pappa när vi lämnar rummet jo, ger dem godis och ber dem att inte säga något till mamma, håller i dem någon alkoholhaltig juldryck (likanade öl och jag visste inte att det var alkohol i för de sa att de inte va det) mitt framför mina ögon. Typ en halv 33cl -flaska. Coca cola ger han dem också så fort jag vänder ryggen till. Han försöker visa lite respekt har jag märkt genom att samtidigt köpa frukt och så till dem. Han tycker dessutom att de år lägga Igår när de vill så iland tjurar han ihop helt när jag börjar läggningen och önskar fågel att inte gå att lägga sig och ignorerar mig och säger saker som "hönsmamma" till mig med speciell ton och blick som ger ett intryck av att han äcklas av mig. Lika provocerande och nedlåtande som han kan vara, lika underbar kan han vara. De som inte levt med honom har ingen aning om hur han kan vara, så släkt och vänner undrar varför han inte får ha dem han som är så fantastisk?
Undrar, vad är det för fel på mig ??? För inte kan det väl vara fel på alla dem?? Har träffat en kurator som sagt att det är tufft och att rollerna kan ändras på ett icke-önskvät sätt. Mannen har insett att han nog inte helt förstått vad det innebär att ha familj, och att han försöker vara där för oss och njuta av barnen fast det är tufft ibland och att han kanske får lägga lite av sitt eget åt sidan. Min svåger har också hittat lite om att han nog haft lite fel innan. Han hade äldst underlig syn på barn och ville gärna särbehandlas och hundar med, men sån är inte jag så det funkade inte för den 36-åring mannen (men då ansågs jag ju vara otrevlig mot honom för jag sårade honom.).
De känns alltså bättre nu, men kan ändå inte släppa det helt + att problemet kvarstår med min pappa. Vad tänker ni? Överdriver jag? Vad är era erfarenheter med att bilda familj?
