missfall och relationsproblem

Hej!

Jag frågar experterna här eller vänder mig till dem som kan relatera och känna igen sig i ämnet. Jag blev gravid och det kom som en överraskning, vi har pratat om att vi båda vill ha barn men hade bestämt oss för att vänta 1-2 år ( man har ju kanske en tanke om att man vill bo i en barnvänlig bostad, vara färdig med utbildningen etc innan barn kommer)

Det är förvånande dock hur snabbt man ställer om när man ser det där plusset på stickan, visst jag fick först panik och väldig ångest men det växla snabbt till att " ok nu kör vi" och två veckor senare hade jag kollat upp allt man behöver veta om föräldrar ledighet, varit på visning på en större lägenhet och vi satt och diskuterade barnnamn här hemma.

Dessvärre fick jag missfall. Blev otroligt dåligt bemött på Kvinno-akuten Malmö. Barnsköterskan där började prata om hur jag och min sambo kanske inte passade ihop och att jag kanske skulle få 2-3 missfall till för sånt händer, och det här var ju ingen planerad graviditet så jag borde inte vara så ledsen.... Och varför är folk så glada för att säga " missfall är kroppens sätt att ta hand om nått som ändå inte var frisk så du borde vara glad istället" Är det någon som faktiskt känt sig gladare efter ett missfall av att tänka så? Orsaken till missfallet kvittade för mig. Jag var jätte ledsen över att den här graviditeten tagits ifrån mig oavsett varför.

Min sambo följde inte med upp till KK utan väntade i bilen. Känner att bland annat det startat en rädsla i mig för att bli väldigt ensam under graviditeten och senare i föräldrarskapet, någon som känner igen sig i det? Hur har era män tagit hand om er när ni varit gravida?

Nu har det gått 6 månader sedan missfallet och vi har försökt bli gravida igen. Men min kropp har börjat flippa ut helt. Från att alltid haft regelbunden mens kommer nu mensen ibland 2 veckor för tidigt och ibland en vecka försent osv.

Dela gärna med dig av din resa...