Vad har det tagit åt vår son?

Det är inte alls ovanligt med tics, som hostningar, harklingar, dra i kläder eller ex att barnet börjar stamma i den åldern. Det brukar gå över och blir inte bättre av att man påpekar dem. Det man kan vara uppmärksam på är om de blir fler, av olika typ och dessutom sitter i länge (typ ett år).

Beträffande bebisspråket så har jag ingen direkt input... Det kanske bara har blivit en grej han gör? Är det eller har varit mer "vara bebis"-grejer eller bara språket?

Och varför blir du ledsen när han bryter ihop över sina piprensare? Det är ju då du ska vara klippan och lugnt försäkra honom om att det är ok att bli arg och ledsen när det går fel, men att det går över och då försöker man igen.

Tack för svar! Jo bebisspråket har nog blivit en grej. Vissa dagar är det inget alls nästan då han har fokus på annat men sen andra dagar och perioder hur mycket som helst.

Med torkandet så har jag helt börjat ignorera det och hoppas det ska gå över. Men bra att veta vad man ska ha koll på!

Jag blir ledsen när han bryter ihop över piprensaren pga sättet han bryter ihop på. Vore han ledsen och gick att trösta - inga problem. Men när han blir arg, kastar saker, slåss och tom säger saker som "jag hatar dig" då blir jag ledsen och provocerad och kan inte alls hantera det.

Svårt att ge några adekvata råd, men när han blir så där arg skulle jag säga bestämt att så säger man inte till sin mamma och sedan skulle jag vänta tills han är lugn och prata med honom då. Ingen idé när han är så arg. Han testar nog sina och dina gränser. Vad gäller tics så har båda mina barn haft det men det gick över efter någon månad på båda. Min dotter harklade sig och min son blinkade med ögonen. Vi konstaterade bara att de hade tics och jag sa att det kommer att gå över (läste på om detta innan) och att det inte var farligt (mina barn var 6 respektive 9 år så det gick att förklara). Sedan ignorerade vi bara detta och det försvann. Jag frågade också om det var något de kände sig stressade över. Sonen kände sig stressad över kommande nationella prov och dottern över att vi hade haft besök av en hund som hon blev lite rädd för (det var då det började). Vi pratade igenom det och det verkade hjälpa. Kanske din son känner sig stressad över något. Jag skulle prata med honom (så gott det går med en femåring) när han är lugn.
Bli inte ledsen över att han säger att han hatar dig - det är inget han menar innerst inne och det tror jag du vet.

Jag har inga barn men jag kommer ihåg att kläderna kunde vara sjukt störiga när jag själv var barn. Tror inte det är något konstigt att han reagerar på dem. Av någon anledning är textilier mindre följsamma när de kommer i mindre format, det är i alla fall något jag reflekterar över. Ett par byxor i småbarnsstorlek beter sig på kroppen inte alls som en vuxenbyxa på en vuxen kropp. Jeans är de värsta! Minns att resårerna i midjan var helt vansinnigt obekväma. Samt i skrevet på jeansbyxor där det är ihopsytt så det blir en hård bullig söm, aj aj vad störande den var på en som barn men idag gör den ju inget.

Han kanske bara kommit in i en fas där han blivit medveten om hur saker känns mot kroppen och vet hur man uttrycker obehaget. Det går nog över och är säkert helt normalt! Inte konstigt heller om snoppen känns lite "fel" om han har på sig jobbiga jeans eller ngt annat oskönt plagg.

Jo, jo, jag förstår att du blir provocerad, men det är helt normala känslostormar för åldern. Du behöver inte trösta, bara hålla dig själv lugn. För han blir ju lika provocerad av att vad det nu är inte fungerar som du blir av honom. För honom är det lika jobbigt. Och du får ju inte ta åt dig av att han säger att han hatar dig. Däremot kan du tydligt säga stopp och hindra honom om han slåss och kastar saker. Det är ok att bli arg, men man får inte göra vad som helst ändå.

Tror du inte han kommit in i någon fas då allt krisar liksom? Jag tycker det hela tiden går i perioder med mina barn. Ett tag är det lugnare och allt flyter på. Vi har haft en jättebra sommar nu då barnen lekt väldigt fint med varandra och det har varit otroligt lite konflikter med tanke på att vi varit hemma och nött på varandra så mycket under semestern. Men nu senaste månaden är det som om f#n flugit i min 4-åring. Han har blivit väldigt mörkrädd och kontaktsökande hela tiden, är som ett plåster. Jag kan inte längre hämta tidningen i brevlådan utanför dörren eller gå in i ett annat rum utan att han ska följa med. Han kan absolut inte leka själv eller roa sig ens 10 minuter utan då ska någon annan vara med. Annars gråter och gnäller han hela tiden. Han terroriserar sin storebror och det är mycket bråk och tjafs. Så jag menar att det nog är vanligt med en del konstiga beteenden hos barn som kommer och går. Försök göra så liten affär av det som möjligt men var tydlig med att han inte får skrika och bete sig hur illa som helst.

Jo han testar säkert gränser men jag blir av vissa saker oerhört provocerad. "Jag hatar dig" är en sån grej, det sårar mig verkligen. Jag kan inte hjälpa det. Men det är en sån grej som jag själv så länge jag kan minnas varit så noga med att aldrig säga. För man menar det inte. Och jag var alltså även i tonåren noga med att inte skrika så till min pappa, utan åtminstone skrika "jag hatar när du gör xx". För mig är det en viktig skillnad.

Vi försöker prata med honom men det går inte jättebra ännu om sådana här grejor.

Fast han är väldigt störd på att snoppen beter sig som han inte vill...

Men kläder kan absolut vara osköna, han vill helst ha mjukisbyxor men har havererat även i dem.

Jag lyckas tyvärr inte hålla mig lugn. Jag blir arg på att han blir arg... Precis som att jag blir väldigt irriterad på sexåringen när hon gnäller järnet över att potatisen är varm och hon måste vänta med att ta en tugga eller liknande fullständigt meningslösa grejor att bli arg och gnälla över...

Säkerligen någon fas. Vi hade ett helsike med honom i maj/juni, han hade fullständigt förlorat förmågan att leka själv, var jättearg och väldigt krävande. Sen kom semestern, vi åkte ut i skärgården till lugnet och pang så slog det om och han (båda barnen) har varit toknöjda hela semestern, lekte och hade sig i timtal.

Sen kom det här nu för ett par veckor sen. Ska det hålla i sig till jul nu då... Han leker faktiskt jättebra just nu dock, det ska jag säga, otroligt kreativ och påhittig, leker ensam eller med storasyster i timmar osv. Men just alla dessa konflikter gör mig galen. Måste man liksom bråka i tio minuter om man råkade hälla upp något som han ville hälla upp... Eller om handtvätt efter toabesök eller liknande. Vi har hållit på så här sen han var drygt två år...

Men det är ju du som gör det till en konflikt. Sluta bråka tillbaka. Om ni har massor med konflikter för att du blir arg över att barnen gnäller och är arga så är det ju du som är vuxen som får ta och kontrollera dig först. Det finns ingen anledning att bli så provocerad av att en sexåring gnäller över potatismoset. Man säger bara: Jag förstår att du är hungrig, blås på det då. Och ignorerar alla försök till konflikt. Din ilska är inte mer rationell än deras.

Jag har en treåring i värsta trotset, och man kan bli jätteprovocerad, men det blir inte bättre för att man själv börjar bråka tillbaka. Det blir bättre när man ger medhåll och är lugn.

Ex sonen bryter ihop för att han vill vispa pannkakssmeten, men den var redan vispad när han kom på det. Katastrof. Att säga:"Jag förstår att du ville vispa, nästa gång kommer vi ihåg det" och vara lugn ger ett mycket kortare utbrott än:"Men sluta! Den är ju redan klar, du skulle ha sagt till tidigare! Jag kan ju inte hälla ut den bara för att du ska bli nöjd?!"

Alltså du har ju helt rätt men det är svårt. Och sonen envisas verkligen med att man ska hälla ut gröten (som han ofta äter på morgonen och vill göra själv fast vissa dagar får man göra...) och börja om så han är sjukt svår att avleda.

Låna "Det högkänsliga barnet" och se om detta stämmer in på honom. Reagerade på det med kläderna.... 

En väldigt bra bok om barn som är högkänsliga! Detta är inget "fel" på något sätt utan ett personlighetsdrag som ca 20 % av befolkningen har. 

Så kan min 4-åring också hålla på. Han säger att han vill ha gröt och får detta - men något litet blir fel (t.ex. fel sked eller fel sylt eller att han ser att någon annan äter något annat). Han blir rasande och kräver att vi ska kasta bort gröten. Han vill kanske istället ha fil. Men får han detta så är det lika fel och han ville hellre ha gröt o.s.v.... Så där ger vi inte med oss utan har han sagt gröt först får han ta det oavsett om skeden blir fel. Vägrar han så får han gå från bordet och upp på rummet tills han lugnat sig. Tyvärr har vi haft många jobbiga måltider senaste tiden. Och usch ja, det är sjukt jobbigt  Vissa dagar blir det ingen frukost alls för han bråkar bort den. Är vi hemma då kan han ju få en smörgås eller annat senare under f.m. Ska han till dagis kan han som tur är äta där om han vägrat äta hemma. Det gäller att ta 10 djupa andetag. Men jag tror det är väldigt vanligt, man får försöka tänka så. Inget konstigt att ett barn i 4-årsåldern håller på så här.

Här kan du läsa mer:

www.bokus.com/bok/9789198053418/det-hogkansliga-barnet-att-vaxa-och-ma-bra-i-en-overvaldigande-varld/

Alltså hur gör folk för att inte tappa besinnibgen och vråla åt sina barn någon gång. Idag var sonen jättenöjd, vi var båda på övervåningen men gjorde olika saker. Jag kommer på att jag är sen med maten och ska springa ner och stoppa in den i ugnen. Säger det till sonen och går ner, säger att han får komma med eller vara kvar. När han sen inser att jag gått ner blir han fullständigt galen och skriker och gråter. Så småningom blir det lugnare men sen triggas han igång igen av ingenting och då gör han vad som helst för dumheter. Tar en sko och bankar på legobygget, försöker slåss, kastar saker och vill göra vad dumt han kommer på. Till slut tar han en barnsax och ska börja vara hetsig med den. Då tappar jag tålamodet totalt och vrålar åt honom. Han blir ju än mer ledsen men till slut så kramas vi och pratar en lång stund. Jag säger att han får bli arg men att han inte får kasta, slåss eller ha saxar och sånt när han är arg.

Hur gör man i sådana här lägen??

Sån kan min 4-åring också bli att han helt tappar besinningen och t.ex. kastar saker och slåss. Då sätter jag mig med honom på golvet och håller fast honom tills han lugnar sig helt enkelt. Talar om för honom att jag kommer att släppa honom då han slutar skrika och slåss. Försöker hålla mig själv lugn under tiden. Det brukar hjälpa.

Det finns väl ingen som aldrig tappar tålamodet och vrålar. Jag kan ex bli tokig när treåringen motarbetar en när man ska iväg på morgonen (tar av sig kläderna igen, packar ur väskan, gömmer sig). Då händer det att jag skriker, men inte blir det bättre för det. Arg kan man bli ibland, och det ska man kunna visa för barnet, men man behöver inte vråla och skrika för att man blir arg, precis som att barnen inte behöver vråla, slåss och kasta saker när de blir arga.

Om de försöker slåss eller kasta saker tar man bestämt tag om handen/föremålet och hindrar barnet. Jag brukar säga "Stopp!" med hög, bestämd röst som de lär sig skrika på förskolan om någon slåss/knuffas. Någon diskussion om varför det är fel tar vi inte, det vet de för övrigt redan.

Jag kan bli arg men faktiskt aldrig över att barnen är arga och har utbrott. Det ser jag aldrig som provokativt utan mer "Ojdå... Nu har X tappat kontrollen över sig själv." Barn måste ju lära sig hantera känslostormar och besvikelser, om man blir arg för att de inte kan det så lär de sig ju aldrig. Då känner de sig ju bara misslyckade och får skuldkänslor över själva utbrottet och man kan aldrig reda ut ordentligt vad som blev fel från början.

Jag rekommenderar att ta fem djupa andetag när du känner att du börjar bli för arg och jobbar på att tyst upprepa: "x gör inte det här för att göra mig arg. Det handlar inte om mig." Du måste ta ansvar för dina egna reaktioner och känslor och inte lägga det på barnen (det är de som gör mig arga).

Att det blir mindre bråk och konflikter i familjen om man som vuxen kan hålla sig lugn är vedertaget. Det smittar av sig på barnen. Även de med barn utan problem i autismspektrumet kan ta till sig en del från tankarna kring lågaffektivt bemötande.