Kommer jag aldrig kunna äta normalt?

Kanske dags att söka stöd och få någon typ av behandling eftersom du inte lyckas fullt ut med egna metoder? Stöd och behandling handlar ju många gånger om att lära sig verktyg för att kunna hantera sin problematik, något som det låter att du är i behov utav?

..."och självklart är det inte okej för honom att jag är bulimiker".
Ålder och mognadsgrad på den här stjärnan? 

Jag förstår att situationen kan kännas vidrig emellanåt, men försök fokusera på dig själv. Ta all hjälp du kan få och lägg fokus på dig själv och att bli helt frisk. Finns han kvar då så är det för att det är dig han tycker om, annars är han ändå inget att ha, hur det ens känns just nu. Lycka till och ta hand om dig!

Jag skulle råda dig att söka hjälp. Man kan bli fri från ätstörningar själv men det tar tid och det är svårt. Nu har du haft problemen så länge och känner att du vill bli av med dem, helst i förrgår, så nu är det verkligen dags.

Jag är själv ätstörd, en misslyckad anorektiker > bulimiker.
Jag fick ingen regelrätt behandling men en nära anhörig som är i vårdsvängen såg och tog tag i mig och fick mig att tänka om. Med hennes hjälp känns det som att det går så bra det kan gå.

I perioder kan jag fortfarande få för mig att jag äter fel, vill kompensera med att inte äta alls eller väldigt lite och sen tänka tankar som att "borde jag spy upp det här"? Och så tänker ju inte en frisk person.
Men jag tror inte för egen del att jag skulle komma nånvart med terapi för jag vet ju hur jag funkar. Och även om jag tänkt tanken så har jag inte kräkts på typ 12 år.

Om du verkligen VILL bli frisk (ofta stretar ju sjukdomen och sjuktankarna emot) så tror jag att det är bra att leta stöd i vården. Det är svårt nog att bli frisk med hjälp och stöd.

Du kanske kan ta kontakt med Frisk & Fri? Då har du möjlighet att få en stödperson/mentor som är en tidigare ätstörd och på det viset har gått igenom den tuffa tillfrisknanden själv. Det blir en mer personlig kontakt till skillnad från vården som dessutom kan vara svår att få tillgång till beroende på var du bor, i alla fall specialiserad sådan.
Din sambo/kille kan även få stöd som anhörig, för det är väldigt jobbigt att bo med en ätstörd, det vet jag av egen erfarenhet. Det gör att han kan få lufta sin frustration över att se dig må dåligt och kanske hur han kan hjälpa dig.

Jag är själv bulimiker och lever totalt i min sjukdom sedan några år tillbaka, så jag vet hur fruktansvärt svårt det är och hur en framtid där man kan äta normalt ter sig overklig. Det är lätt att man känner sig dum för att man inte klarar av en så "enkel sak" som att äta normalt. Man sitter med vetskapen om hur självdestruktivt ens beteende är och hur man borde äta, men att omsätta det till handlande är så svårt och all den där ångesten som man kontrollerar med maten rasar över en.

Kan du hantera ångesten på något annat vis? Berätta för din kille när det känns svårt i samband med mat och måltider. Beskriva för honom vad det är som är jobbigt och triggande och på det viset försöka bryta dina tankar, eller se hur "fel" du tänker. Det är viktigt tänker jag, att rota i tankarna och ångesten, dra ut den i ljuset även om det är svårt och kan få en att känna sig dum när man försöker förklara för någon annan. Det är viktigt att höra friska tankar från någon annan, utan att personen för den sakens skull förringar hur du tänker och känner.

Jag hoppas så att du ska kunna ta dig ur sjukdomen och slippa lägga mer av ditt liv på den. Du är så värd att få bli fri från den, för din skull så att du kan vara den sambo och i framtiden förälder du vill vara.

Kram!