Hur får vi sonen att sluta slåss?

Vi har en smart, gullig, rolig femåring som ska utredas i höst och förmodligen kommer att få en autismspektrumdiagnos. Han är "högfungerande" och på många sätt en förtjusande liten grabb, men också svår att hantera på många sätt - har svårt med förändringar, har ett humör som växlar extremt fort etc. Vi behöver lära oss en hel del om hur vi ska få honom att må bättre, men det som är mest akut för både oss och honom själv är att lära honom att kanalisera ilska på ett vettigare sätt än genom slagsmål.
Han kan må bra och bete sig som vilken unge som helst i timmar, till och med dagar i stöten - och vi tänker: hurra! NU har vi hittat knepen! - men sedan är det som att orken tar slut och han exploderar. 
Då kommer slagen. Snabbt och plötsligt. Om lillebror börjar nynna precis när femåringen sitter koncentrerad och vill läsa så får lillebror en hård knuff. Om femåringen vill leka med en kompis och jag säger "Tyvärr går inte det, X är inte hemma i dag" så kan han komma springande emot mig med knytnävarna i luften. När jag då stoppar honom, säger ifrån och till sist blir arg verkar det som att han inte kan koppla min ilska till den ursprungliga situationen - att han just slagit mig eller någon annan familjemedlem - utan han verkar se mitt agerande som en ny kränkning. 
Typkonversation: (jag sitter på huk, försöker hålla mig lugn och bestämd, håller honom ifrån mig med en arm för att slippa få slag rakt i ansiktet)
"Vännen, det är okej att du blir arg, men du får inte slåss. Här i köket får alla vara. Om du tycker att det är så jobbigt att lillebror nynnar får du sätta på dig hörlurarna eller gå till ditt rum en stund."
"Jag tänker ALDRIG VARA MED! Jag ska SLÅ MIG SJÄLV och STÄNGA IN MIG PÅ MITT RUM och SEN SKA JAG DÖ!"
Sedan kan det ebba ut rätt fort, eller hålla på ett tag, med att han springer in och ut ur sitt rum, smäller i dörrar, hotar mig och den övriga familjen, gör sönder något han gillar (typ ett legobygge) eller river ut alla sängkläderna ur sängen.
Och jag vet ärligt talat, inte vad jag ska ta mig till ibland.
Jag är SÅ TRÖTT på att hela tiden vara beredd på att en minimal konflikt med lillbrorsan leder till att lillebror får ett slag i huvudet/puttas ner på golvet etc. Jag är SÅ TRÖTT på att bli slagen för att jag - på ett oftast vänligt och humoristiskt sätt - försöker sätta gränser för femåringens utåtagerande beteenden.
Jag har sagt stopp och nej, tusen gånger. Hindrat honom rent fysiskt från att slåss, lika ofta. Avlägsnat mig och syskonen. Avlägsnat honom. Distraherat, distraherat, distraherat. Försökt skoja bort det. Försökt prata om alternativa sätt att hantera ilska. Försökt rita upp alternativ. Men när han är arg kan han inte prata om det, när han är lugn verkar han komplett ointresserad eller svarar "jaaa, mamma, jag veeet redan det där". Saken blir inte bättre av att släkten verkar tro att hans ångestfyllda, utåtagerande stunder beror på att vi inte är bestämda och konsekventa nog, så när det händer att han får utbrott med far- och morföräldrarna närvarande får vi inte sympati, utan snarare uppläxningar.