Så imorgon kommer mensen. Garanterat. Det gör den ju alltid. Man har lite förhoppningar efter ÄL, kan det ha funkat denna ggn? Och man letar symptom... Men inget. Så varför hoppas...? Ändå gör man ju det...
Vet inte vad jag vill ha sagt. Bara få ur mig hur mkt jag hatar de här dagarna...
Tror att de flesta av oss inne på det här forumet känner igen sig i det du upplever just nu. Det är extremt hårt. Jag är ledsen för din skull, verkligen.
Det kanske inte är uppmuntrande direkt, men kan du tänka att du i allra värsta fall är ett steg närmare hjälp? Efter ett års försök får man påbörja fertilitetsutredning. Jag upplevde det som enormt lättande, för äntligen fick man träffa folk som förstod sig på det och kunde hjälpa på riktigt.
Bli inte arg på dig själv för att du hoppas. Det är bara sunt att hoppas. Jag tror inte att du blir mer besviken för att du har ett litet hopp. Besviken blir du ändå, men låter du dig hoppas har du i alla fall kanske haft det liiiite drägligare än om du dömt ut chansen helt på en gång. Ta inte ut sorg i förskott, för du har alldeles för gott om tid att uppleva den helt och fullt senare.
Styrkekramar!!!