Jag har en ganska nära anhörig (vi träffas inte speciellt ofta) som har fått ett fruktansvärt besked, han har spridd cancer och ingen behandling kan göras!
Kan ni ge förslag på hur man tar kontakt! Åka dit?, vad säger man! Skriva något först? Vad skriver man? Ringa? Jag mår så dåligt över detta, vill finnas men är rädd att det ska bli fel!
Är ni nära anhörig så ska du givetvis åka dit!
Man kan ju ringa och fråga om personen orkar ta emot besök och om man ska köpa med nåt eller om han behöver hjälp nåt. Hur lång tid har han kvar? Bor han hemma eller på sjukhus? Det är också lite avgörande.
Tyvärr är det ofta så att när man får besked om svår sjukdom så drar sig vänner undan, inte alla, men rätt många. Många tänker som du, vad ska jag säga, göra? Man vill inte göra saker värre och säga fel saker.
Det som jag av egen erfarenhet tyckte kändes bäst var att man kom på besök, människor drar sig undan som om man smittade. Det du kan säga är "jag tänker på dig" det räcker långt, för det är ju precis det man gör. Fråga "hur mår du idag", "är det något du vill att jag ska ordna", "något du vill att jag ska skaffa". Såna enkla saker. Om personen vill prata om sjukdomen, om rädsla, om sin ångest. LYSSNA! Säg inte "det blir nog bra", "oro dig inte". Säg istället "det är tungt för dig det här", säg inte att du förstår för det gör du inte. Glöm inte att prata om vardagliga saker, personen är inte bara sin sjukdom. Det som intresserat tidigare är fortfarande intressant. Man slutar inte leva för att man blir sjuk, tvärtom, man vill ta vara på den tid man har.
Har bara hört genom andra släktingar att det inte finns något att göra, känns som att det kommer att gå snabbt men han är fortfarande hemma! Bra förslag att ringa och fråga om han orkar med besök!
Tyvärr är det ofta så att när man får besked om svår sjukdom så drar sig vänner undan, inte alla, men rätt många. Många tänker som du, vad ska jag säga, göra? Man vill inte göra saker värre och säga fel saker.
Det som jag av egen erfarenhet tyckte kändes bäst var att man kom på besök, människor drar sig undan som om man smittade. Det du kan säga är "jag tänker på dig" det räcker långt, för det är ju precis det man gör. Fråga "hur mår du idag", "är det något du vill att jag ska ordna", "något du vill att jag ska skaffa". Såna enkla saker. Om personen vill prata om sjukdomen, om rädsla, om sin ångest. LYSSNA! Säg inte "det blir nog bra", "oro dig inte". Säg istället "det är tungt för dig det här", säg inte att du förstår för det gör du inte. Glöm inte att prata om vardagliga saker, personen är inte bara sin sjukdom. Det som intresserat tidigare är fortfarande intressant. Man slutar inte leva för att man blir sjuk, tvärtom, man vill ta vara på den tid man har.
Om jag hade varit i hans situation skulle jag inte velat ha några besök. Skulle bara kännas jobbigt och hycklande. Så försök ta reda på om han vill.
Jag hade gjort som djuren, de drar sig undan för att dö i ensamhet.
Om jag hade varit i hans situation skulle jag inte velat ha några besök. Skulle bara kännas jobbigt och hycklande. Så försök ta reda på om han vill.
Jag hade gjort som djuren, de drar sig undan för att dö i ensamhet.
Jag tror att frågor också kan vara jobbiga, det kan vara besvärligt att hitta på uppgifter åt välvilliga människor och svårt att veta vad det är rimligt att be om hjälp med. Jag skulle komma med förslag, typ: vill ni att jag lagar/köper hem middag åt er? Behöver ni hjälp att rasta hunden/ hämta barnen på förskolan etc? Dvs praktiska saker som kan vara svåra att hinna eller orka med mitt i en svår sjukdom. Och sen: ladda för att bidra med så mycket omtanke och positiv energi som det går, självklart kan man visa känslor men vill man bara beklaga situationen eller gråta ut ordentligt får man göra det inför andra, inte den döende.