Hur mycket ansvar?

Du ska inte belastas alls egentligen, barnet är hans och det är 100% pappans ansvar.
Ansvar osv ska ske på ditt initiativ och inte på hans begäran.
Anser inte riktigt att din ålder har med saken att göra, för annars skulle du ha bott kvar hemma ;) (tänker att du skriver att du ju eg är omyndig)..

Det där är ju svårt att svara på eftersom det är väldigt olika situationer. Om du som sjuttonåring bott kvar hemma hade kraven sett ut på ett annat sätt än nu när du har valt att flytta hemifrån och bilda familj med en kille som har barn.

Jag har tre barn, varav en är 17 och en är 7. Av 17-åringen förväntar jag mig relativt mkt. Bla hjälp att hämta 7-åringen från fritids, fixa mat, följa med till och hämta från träning samt vid behov natta. Detta sker kanske två dagar per vecka. Detta är fullt rimliga krav anser jag. Men de är syskon och båda bor hemma.

Du å andra sidan bor inte hemma hos dina föräldrar. Du har (antar jag) gjort ett aktivt val att flytta hemifrån och bilda familj. Kraven och förväntningarna på dig blir då detsamma som vilken annan vuxen som helst. Sen är det så att alla par som inte har gemensamma barn kan välja att agera olika. Du kan vara en aktiv bonusmamma och då får du helt enkelt ta samma ansvar som om det varit ditt eget barn. Eller så kan du välja att vara bonusförälder på de premisser du vill själv. Oavsett så är det här ngt du måste komma överens med din pojkvän om. Ingen kan kräva att du ska göra ngt alls med barnet men det är fullt rimligt att förväntningarna på dig är att du ska agera som en bonusmamma eftersom du valt som du gjort. Jag gissar att du kände till barnet när ni flyttade ihop?

Jag visste om barnet ja. Men det var inte en planerad ihopflytt utan det skedde nästan så vi inte märkte det själva i och med att det var sommarlov. Han hade inte barnet alls från början utan det var något som gradvis växte från någon timme i månaden till vv. Barnet är 2 år gammalt och extremt krävande för någon som inte haft att göra med barn tidigare.. Jag har alltså noll erfarenhet av barn. Jämngamla syskon och inga kusiner el dyl.

Jag tycker att det känns mest som att när jag säger att jag vill nästan inte ha något ansvar så attackerar han med att säga att jag inte vill ha barnet där... Men det är inte så jag vill att det ska vara. Jag vill att barnet ska känna sig välkommet till sitt hem och jag vill få känna in själv vad jag klarar och kunna ta ett kliv tillbaka om jag inte orkar med men då tar han det som att jag inte tycker om hen :( men det gör jag! Så tro inte att jag vill bli av med barnet eller helt slippa undan men jag är inte så jättebra med barn än så då vill jag få bestämma lite själv vad jag kan göra :/

Är det inte bättre att ni bor isär då? Förstår mycket väl att du inte vill vara extramamma när du är 17, men lite svårt att inte vara en del av familjelivet när man bor ihop tänker jag.

Eftersom du bara är 17 år förutsätter jag att du fortfarande går i skolan , sommarlovet är i princip slut och du måste fokusera på ditt skolarbete,att gå i skolan är mer än ett heltidsarbete ,du ska lägga mellan 5-8 timmar i skolan på lektioner sedan måste du lägga 1-3 timmar till i snitt per dag på läxor och inläsning till prov.... Detta innebär att du inte har TID att ta " föräldraansvar" för ett barn som inte är ditt ! DU måste se till DIN framtid och DINA möjligheter till vidare studier .

" men det finns "många "tonåringar som får barn och pluggar" ..... JA det finns det MEN skillnaden är att DE tonåringarna dels ofta har föräldrar som ställer upp och passar sitt barnbarn OCH att de har rätt till att lämna sitt barn på förskolan både för att kunna gå på lektioner och för att läsa läxor.

OCH DE tonåringarna har VALT att behålla sitt barn,de har gjort ett aktivt val att kanske behöva 4 år att läsa in gymnasiet på istället för 3 ,att avstå från ett " normalt" tonårsliv ...

( även om det de får istället av kramar o blöta pussar väl väger upp den " uppoffringen" )

DU har INTE gjort det valet , DET måste din kille förstå !

Mitt råd till dig är att nu när sommarlovet är slut så flytta hem till dina föräldrar,satsa på skolan o träffa din kille på kvällar o helger med och utan barnet

Jeez ta hand om ditt barn som du valt att skaffa! Stackars 17-åring!!! En sak att be om hjälp någon gång men kräva att 17-åringen ska ta hand om DITT barn 2 gånger i veckan är inte okej. Hoppas 17-åringen får betalt i alla fall...

Vi har helt klart olika värderingar. Jag anser att i en familj hjälps man åt. Mina äldsta barn är i stort sett ekonomiskt oberoende p g a att vi föräldrar jobbar som vi gör så tjänar vi oerhört mkt pengar. Vilket Vi gärna spenderar på våra barn och vår familj. Det kräver dock att barnen hjälper till hemma vilket de gör utan att protestera. De kompenseras med familjeresor, egna resor, de får mkt pengar för att kunna satsa på sina intressen men ja vi kräver en del tillbaka. Skolarbetet går i första hand, att hjälpa till med småsyskon nr 2. Hos oss funkar det jättebra och det ger syskonen en fantastisk bra sammanhållning samt lär dem att ta ansvar. Tråkigt att du blev upprörd över ngt som ingen annan har problem med.

Ts, oavsett om du är 17 eller 37 år gammal, så ligger ansvaret för barnet på dess föräldrar.
Det är bara att säga åt honom att han och mamman får lägga upp ett umgänge enligt deras förutsättningar att klara av att ta hand om barnet. Han får skaffa dagisplats som barnet utnyttjar under hans arbetstid och umgängestid. Det är lika bra att säga ifrån direkt vad du har för personliga gränser när det gäller att hjälpa honom med barnpassning.

Det är stor skillnad på en kärnfamilj där alla har band till varann, och en sammansatt familj där de banden inte finns och vissa medlemmar bara tolererar varann.

På vilket sätt vill han att du ska ta ansvar?

Förklara för honom att du tycker om barnet men att du vill växa in i rollen som bonusförälder orecus som han och mamman fått göra. De var ju också nybörjare när barnet kom. De hade kanske hela ansvaret på en gång men å andra sidan krävs det mindre för att ta hand om en okänd nyfödd än en okänd 2-åring. Förklara för honom att erfarenhet och forskning visar på bästa resultat om man tar det lute lugnare och alla får växa in i sina nya roller.

Och han kanske utnyttjar dig för att du är ung och inte vet dina rättigheter. Han verkar vara lat och en smitare som skyfflar över sitt ansvar på dig.

Tack så mycket för era kloka råd! Jag har pratat med honom en del och vi har kommit fram till att jag kanske tar lite extra ansvar över hemmet(tex jag sköter tvätten lite oftare så han får tid att vara med barnet) och det enda jag behöver göra med barnet är att mata om han behöver fixa något i hemmet som jag inte kan :)

Och jag är värdelös på att citera inläggen här, men jag ska iaf sova hemma första skolveckan i och med att jag har en ny linje och ett helt år att ta igen(fick hoppa upp till tvåan även fast jag inte har gått första året på den linjen). Så lär nog bli som så att jag sover hemma varannan vecka framöver så att jag får fokusera helt på skolan :)

Jag tycker att ni har hittat en jättebra lösning tillsammans. Bra att ni kan kompromissa och bra att du kan få tid att fokusera på skolan!

Det låter som om ni kommit fram till en riktigt vettig lösning! :)

Men stäng inte dörren för familjelivet helt om du planerar ett liv tillsammans med din kille. Kanske du kan sova över en natt i veckan så att ni har en möjlighet att lära känna varandra.