Biomammans privatliv?

Det enkla svaret är ju: nej, det måste ni såklart inte. Din man (och du i viss mån) har bara ett ansvar för sin dotter, inget mer. Sen är ju inte allt svart och vitt. Om barnets mamma mår dåligt, så lär ju dottern också må mer eller mindre dåligt till slut. Här verkar det dock som om det har gått lite för långt, när det går ut över ditt och din mans förhållande. Om ni båda är överens så bör ni ju säga till biomamman att ni inte orkar höra om hennes privatliv längre. Har hon ingen annan att prata med? Föreslå att hon kontaktar en terapeut eller nåt.

Nej, jag tycker inte att det känns okej längre då de verkligen går ut över hela våra liv. Jag har fått panikångest så jag har fysiskt blivit sjuk av denna behandling från henne.
Vi är helt överens om att vi inte orkar längre. Har även talat om det för bion men då säger hon att vi psykiskt misshandlar henne eller var det emotionellt misshandlar henne och att vi inte ställer upp för barnet. Vilket vi sagt att vi visst vill. Barnet väljer vi aldrig bort men hon måste låta oss få tid att bli hela igen. 
Vi har sagt att den lilla energi vi har vill vi lägga på oss själva, varandra och självklart barnet. Att vi inte har någon ork kvar till någon annan just nu.  

Hon har jätte många att prata med, sin familj och vänner sen säger hon att hon går hos en psykolog.

min särbos ex har perioder då hon är likadan, hon är bipolär. Hon kommer över, ringer på dörren helt apropå ibland tex, kommer på saker hon bara måste prata om precis just då. Han markerar, svarar inte alltid när hon ringer etc. 

Låter som om denna person har liknande problem och inte kan begränsa sig till vilka hon pratar med. 

Biomamman hade den diagnosen men har nu fått bort den diagnosen. Min man markerar också men det verkar inte fungera för som sagt då misshandlar vi henne psykiskt (hennes ord).

Kan de bli en ändring? Hur har det gått för er?

Din man måste välja vad som är viktigast för honom, ert förhållande eller biomammans liv.
Därefter får han bestämma hur mycket kontakt han vill ha alls med mamman. Egentligen behövs inget mer än ett umgängesavtal där det står vem som hämtar när och var, (förslagsvis sker hämtning/lämning i skolan) och sms om det ska frågas/avtalas om ev förändring enstaka gånger.

Så klart är det svårt, men som sagt, din man får bestämma vad som är viktigast för honom. Barnet är så pass stort att ni kan tala med henne och förklara att pga mammans ohälsa så sliter hon så hårt på er att ni  inte orkar med ert eget. Att mamman måste vända sig till proffs för att få den hjälp hon behöver, den kan inte ni bistå med båda pga kunskapsbrist och pga att det som sagt sliter för hårt på er.

Han har valt vår relation men de värsta är att bion då vänder barnet mot oss och säger att vi inte bryr oss om henne och att vi inte vill hjälpa och stötta henne. 
Barnet är bions bästa vän så hon har tutat i barnet då att det är vårt fel (läs mitt fel) så nu vägrar barnet bo hos oss.

Det känns verkligen inte som att vi kan vinna. Det tär verkligen på vår relation och det är de enda vi någonsin bråkat om. Vi har aldrig bråkat om något som vi stör oss på hos varandra utan det har alltid varit pga bions beteende. 

Då orosanmäler man till soc eftersom mamman misshandlar barnet psykiskt genom att göra så. Ni kan också tala med skolans kurator och be att bonus (ja pappan får göra det) får prata med henne/honom för denne kan då reda ut situationen helt opartiskt.

jo skolan har redan lagt en orosanmälan och den har blivit nedlagd nyss då dem inte ser någon anledning till att oroa sig. Barnet mår rikitgt dålig och har kontakt med skolkuratorn.. Jag försöker vara på min man så  att han ser till att h'n kommer och pratar med någon på BUP. 

När hon har bra perioder är hon ju i princip nästa som vanligt och då passar han på att prata med henne. Det går rätt så bra. Hon har lugnat sig, men alldeles nyligen så frågade hon honom om han kunde hjälpa henne med tex myndighetskontakter (FK o liknande) för att hon insett att det oftast blir fel i kontakterna, och även hjälp med att ha koll på ekonomin. Han sa nej men hon blev jättebesviken. Tror hon inte har så många andra att fråga. Det är jättebra att hon insett att hon behöver hjälpen men inte av honom. Han ska tipsa henne om att ansöka om en god man, hoppas hon tycker det är ett bra förslag.

Det är bara så svårt att veta när de är en bra period då hon verkar upp och ner hela tiden. Ena dagen så förstår hon och nästa så är det psykisk misshandel. 
Skönt att höra att det faktiskt finns hopp inför framtida kontakt. Att det faktiskt kanske finns hopp och något slut på den här situationen.

det enda ni kan göra är att vara tydliga och konsekventa, så att det inte blir mer rörigt i onödan. När det gäller barnet kanske ni kan försöka få tillfälle att prata med henne utan mamman? Om dottern är så stor som 12 år lär hon ju veta en hel del om hur mamman funkar redan, och ni behöver inte tala illa om henne men bara förklara att ni har ert liv, mamman har sitt och ni gör så gott ni kan på er sida.

Okej, ja det är ju väldigt bra råd.

Ja, eller min man träffar ju henne ute på stan. Men som sagt mig vägrar hon träffa just nu... :( Eftersom biomamman behandlar barnet som sin bästa vän och berättar allt för barnet.

Sen har ju barnet en Asperger diagnos...