Jag instämmer med Pimpinellan. Klart du får hoppas om du vill, det är helt och hållet upp till dig. Men den här tråden ligger i ett forum där de flesta har försökt i flera år att bli gravida, och de flesta har testat i princip alla huskurer som finns utan resultat (jag har försökt i tre år). De jag ser som tror att det fungerar blir gravida inom den "normala" ramen, dvs. inom ett år, och då kan graviditeten lika gärna ha berott på ren och skär slump.
Eftersom huskurerna inte har vetenskapliga belägg finns det alltid en risk att man faktiskt försvårar en möjlig graviditet ytterligare, istället för att hjälpa. Om du skulle fråga mig vad som faktiskt hjälpte i slutänden, det som jag gjorde annorlunda den här gången jämfört med alla andra 36 månader vi försökt, skulle jag säga min symbol av Fatimas Hand som jag har om halsen varje dag. Det betyder inte att det fungerar bara för att det var något nytt jag gjorde det här försöket.
Risken med huskurer m.m. även om de inte är skadliga är ditt eget psykiska mående. De första kurerna man tar inger hopp, vilket skjuts ner omedelbart när mensen kommer varje månad. Man lägger till alltfler kurer eller byter dem, lägger om kosten alltmer och blir "mer perfekt" för varje dag. Ändå kommer mensen. Man invaggar sig själv i tron att man kan påverka fertiliteten mer än man faktiskt kan och med den tron kommer också skulden.
Tillslut står du där med ett skuldberg. Andra blir gravida med Bisolvon men inte jag, har jag tagit fel preparat/vid fel tidpunkt/för kort tid? Borde jag utesluta allt som inte är 100% ekologiskt? Skulle det funka om jag slutade med alkohol och kaffe helt? Ska jag prova att sluta med hudkrämer och smink, det kanske minskar fertiliteten? Det är alltid ditt eget fel för att du inte försökt alla metoder du sett och alla tips. Men man kan inte leva så.
Tro mig, de flesta av oss här i tråden har åkt på skuldresan, och det är inte säkert att du repar dig från den igen. Ju mer du försöker, ju mer tror du att du faktiskt kan påverka detta och ju mer blir det ditt eget fel att du inte kan och den skulden är tyngre än man orkar bära.
I slutändan visade det sig i vårt fall att det inte berodde på mig att jag inte kunde få barn. Det berodde på min make. Snacka om att jag manipulerat min (fungerande) kropp fullständigt i onödan. Vad spelar lösare slem och längre lutealfas för roll om simmarna inte rör sig alls eller inte finns?
