Förlorad pappa.
För 8 år sedan förlorade jag min pappa, jag var nyss fyllda 16 år och gick sista terminen i nian. Pappa gick bort i cancer efter 9 månaders helvete. Jag såg min stora starka hjälte på 90 kilo brytas ner till ett lik på 60 kilo. Sista månaden i pappas liv tillbringades på sjukhuset och sista veckan gick inte längre att få kontakt med honom. Vi kände på oss att fredagen va den sista dagen och alla samlades hos pappa. Han klämde åt mammas hand när hon frågade om han visste att jag och min syster var där men det var det ända tecknet han gav oss som visade att han visste vad som skedde omkring honom. Jag bad dem klä honom i hans finaste kostym och när vi väl fick gå in i rummet efter att dem gjort iordning honom så kändes det som att han log åt oss, som att han mådde bra. Han sa alltid att han inte var rädd för att dö.
Jag har aldrig låtit mig sörja, ett tag undvek jag hans grav. Men jag har under 8 års tid alltid drömt om honom. Ingen vet hur jag känner men trots 8 år senare så har jag inte lyckats gå vidare. Jag saknar min pappa så oändligt mycket och ofta känner jag bara ett svart mörker, ett djupt hål som han lämnade kvar. Igår tog jag fram kassetterna med filmer från uppväxt innan pappa blev dålig. Jag hörde hans fina mörka röst för första gången på över 8 år. Anledningen till varför jag valde att se på filmerna är för att jag skäms över att jag börjar glömma av min pappa, jag mår enormt dåligt av det men samtidigt att se och höra pappa igår drog mig nästan tillbaka till början av min sorg.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta här, men jag känner att jag kommer gå under utav min sorg och saknad utav pappa snart. Vet inte vad jag ska ta mig till det ända jag vill är att få ha min pappa i livet, en kram är det ända jag begär!
