Ni som miste en förälder i tonåren och nu är föräldrar själva...
Jag är 36 år och har man och två små barn. Är jätteglad i min familj, men där finns också en enorm tomhet omkring mig.
Jag växte upp med en ensamstående mamma, pappa fanns där och vi träffades regelbundet även om han bodde långt bort, men det var mamma jag hörde ihop med. Vi blev en enhet, på gott och ont. Mamma hade förväntningar på mig och ställde höga krav. På vissa vis blev jag som en vuxen väninna, har insett nu att mamma inte hade så många egna vänner.
När jag var i övre tonåren dog mamma i cancer. Det gick ganska fort, hon var sjuk i drygt ett år. Läkarens första prognos var att hon skulle leva i tio år till så visst var det oväntat att det gick så snabbt.
När hon dött flyttade jag hemifrån, eller ja jag var ju ensam i mitt hem, men jag flyttade från huset till egen lägenhet. Började plugga, leva... Mammas död låg som en våt filt över tillvaron men jag klarade inte av att sörja riktigt och fick/tog ingen hjälp med det.
Nu har jag egna barn, och tankarna på mamma tränger sig på allt mer, trots att det gått så lång tid. Barnen vet att de inte har någon mormor. Varje gång de träffar famror tänker jag på det. Jag har ingen att fårga om föräldraskap så som man skulle vilja fråga en mamma hur det var....
Ni andra som mist föräldrar i barn/tonåren, hur hanterar ni det i vuxen ålder? Skulle vara intressant att höra.
Jag har efter mycekt letande hittat en bra psykolog, som jag går privat till, det här med att prata om mig själv är dock ett stort steg för mig. Det finns så mycket otillräcklighet, skam och en ständig känsla av att jag inte duger. Så fort någon verkar vilja ha med mig att göra blir jag tacksam och funderar även på vad det är för fel på dem... ungefär så. De här känslorna grundades förmodligen före mammas död men har sedan förstärkts.
